Svenska Akadamiens Peter Englund skriver apropå att Björn Ranelid är med i Let’s Dance: “Allt som håller honom borta från skrivandet välkomnas.”

Jag är mycket förtjust i kulturbråk överlag, men detta är kanske i ovärdigaste laget. Vad har det tagit åt Peter Englund?

Det är svårt att bli imponerad över människan Peter Englund. Jag minns honom på 90-talet. Han skrev väldigt tjocka böcker som handlade om stor-Sverige. Hans största läsekrets var väl Ultima Thule-fansen, de som viftade med svenska flaggor och lade ner kransar vid Karl XII:s staty. Jag tog mig igenom en av de där böckerna i tonåren, det kan ha varit “Poltava”, och det var inte särskilt förtjusande. Som Herman Lindqvist, fast utan elegansen. Det var inte historia, det var skrönor, men dåliga skrönor: kort sagt: skitigt hantverk.

Peter Englund har alltid varit en trubbig opportunist för mig, en historiedravlare som drog nytta av de rasistiska vindarna på 90-talet och byggde sig en förmögenhet på att skriva om coola krig i den svenska historien.

Och sedan hamnade han i Svenska Akademien. Och sedan en tid är han också dess sekreterare. Och från denna höga häst meddelar han nu att han vill att Björn Ranelid ska upphöra att skriva böcker. Detta blogginlägg gör det enklare än någonsin att avsky mannen.

Om Ranelid hade varit klyftig hade han tagit detta med upphöjt lugn och därmed gått segrande från fjanterierna. Men det är inte riktigt så Björn Ranelid reagerar. Ranelid skjuter ut sig fullständigt. Han säger i en kommentar att han nu ska “ägna stor del av livet” åt att få Englund att äta upp detta. Förstår ni vilken tragik som ryms i detta påstående. Han ska ägna STORA DELAR AV LIVET åt att ge igen. Något som för övrigt borde applåderas av Peter Englund, eftersom det borde innebära att han VERKLIGEN håller sig borta från skrivandet.  

Ranelid påstår sedan att någon måste trycka upp honom mot en vägg. Han ändrar sig sedan – han kan göra det själv. Det är inte så svårt, eftersom Englund är så liten. Han påstår sig kunna göra det till och med med vänster hand. Han påpekar också att han gjorde 138 framträdanden förra året, att han själv målat omslagen till fem av sina böcker, att han själv sett hur människor låtit tatuera in Ranelids metaforer på armar och ben. Att han får skriva autografer i IKEA-kön.

Ja, han fortsätter så där. Det är en bisarr uppvisning i narcissistisk självhävdelse. Mycket bekymmersam läsning, lika sorgligt att ta del av som Englunds påhopp.