Förbereder mig för Schulman Show. Ulf brunnberg är gäst. Jag är märkligt nervös, nästan skärrad. Underligt. Men bra! Om det inte finns någon nerv kan man lika gärna fara åt helvete. Hann inte äta frukost, hittade två Kexchoklad i kylen här på Calles jobb. Känner mig nu orolig i magen. Och det ska bli värre, för jag kommer inte hinna äta något innan bandning och sen finns det alltid ostbågar och skit i studion och jag kommer stoppa i mig ostbågar så att jag blir alldeles gul om fingrarna, jag kommer äta så mycket att de måste fylla på i den där skålen som ligger på bordet i studion och kanske väser Calle till mig: ”Det där är inte mat, det är prydnad.” Och då väser jag håll käften tillbaka och han försvinner ut ur studion och jag tittar efter honom i en förvriden, hatisk grimas, gör gester och tecken, jag vill resa mig upp och slå honom på käften, men så går plötsligt vinjettmusiken igång och på en millisekund försvinner min skeva, fasansfulla min och jag ler in i kameran och säger hurtigt VÄLKOMMEN TILL SCHULMAN SHOW, och man tänker inte på vilken falsk liten jävul man ändå är, men i kontrollrummet sitter de där och hatar en. TROR NI INTE ATT JAG FATTAR HUR NI SITTER DÄR UTE OCH SNACKAR SKIT OM MIG!!!