Igår köpte jag mig en schweizernöt-choklad på ICA. När jag skulle betala den informerade kassörskan att de hade ett erbjudande, jag kunde köpa två chokladkakor för 20 kronor. Att köpa bara en chokladkaka skulle kosta 14 kronor, så det borde ju vara ett enkelt beslut. Men det fanns en problematik, Att hugga en chokladkaka till skulle kunna uppfattas som snålt och girigt. Så jag tittade på henne avmätt och meddelade: ”Nej, tack, det är bra.”

Man vill ju inte vara ”en av dem”.

Och sedan fylldes jag av ett obeskrivligt välbehag en stund. Jag är oberoende av extrapriser och specialerbjudanden. Jag står över sånt. Jag var sugen på en chokladkaka och jag köpte den. Det spelar ingen roll vad ni säger! Säg till mig att jag får köpa två kakor för 10 kronor och jag säger ändå nej! Säg att ni ger mig en slant i handen om jag tar två kakor – nej tack! Jag vill bara en chokladkaka, tack så mycket!

Jag känner mig stark.
Oberoende.

MIG ÄGER INGEN!

Det är först efter en stund som jag ångrar mig. Det var ju ett bra erbjudande. Skulle tagit en till.