Jag åkte till trevlig tandläkarfarbror på St Eriksgatan. Han tittade på mina tänder, knackade på var och en av dem med något instrument och frågade: ”Gör det här ont?”

Han kallade hela tiden mina tänder för ”rackare”.

”Det är den där rackarn som spökar”, sa han till slut och konstaterade att en av tänderna inflammerats. Den måste rotfyllas, men först måste inflammationen bort, så jag åkte hem med penicillin och en tub receptbelagda smärtstillande.

Men på vägen hem, det var så speciellt. De spelade en Michael Buble-låt på radion och det blev som ett soundtrack till ett nattligt Stockholm där gatorna var tomma, bortsett från alla snöröjningsmaskiner. De var överallt! I varenda korsning blinkade de med sina lampor och skyfflade upp stora lass med snö. jag kom att tänka på doserna i Fragglarna, de som bara bygger och bygger och så kommer det någon och river ner alltsammans – och då får de börja om.

Snöröjningsmaskinerna är precis så. De skyfflar och donar och blinkar och stretar och rensar gatan från snö i några dagar – och precis när det börjar bli fint igen så kommer nästa snöfall. Och då för de börja om.

Jag parkerade bilen och stod på min gata och tittade länge på de, Lärde mig hur de arbetade. Först röjer de gatans kanter, skyfflar snön mot mitten, sen skickar de fram ännu en lastbil som plockar upp all snö. Titta!

Nej, jag tyckte det var så fint.
Ni skulle varit med mig där.