Jag kommer in i köket. Du sitter och läser DN med sneda, trötta ögon.
“Hur har du sovit”, frågar jag.
“Dåligt, tack som frågar”, säger du snabbt och med den överdrivna, irriterade vänlighet som jag äger sådant gehör för. Jag står lite rådvill, vet inte riktigt vad jag ska säga. Du har varit uppe länge, jag ser det på osten där, som gulnat och hårdnat. Jag ser det på Svenskans korsord, du har redan hunnit långt. Jag går fram och kysser dig på kinden, du suckar utan att låta, protesterar utan att grimasera – det enda som avslöjar dig är att du viker undan någon centimeter med ansiktet.

Tystnad.

Jag går till kylskåpet, inventerar, hittar just ingenting. Sätter ner en brödskiva i rosten och sätter mig mitt emot dig.
“Kan jag få kulturen”, säger jag
“Den här”, ropar du och håller upp den del du håller i.
“Oj. Jag såg inte att det var den du läste”, säger jag.

Tystnad.

Jag försöker lirka fram nyhetsdelen i din tidningshög, du betraktar min klumpighet när jag inte får fatt i den, du avbryter din aktivitet, sliter fram nyhetsdelenb och räcker till mig. Jag läser just inte, fastnar vid Elgiganten-annonser, när jag reser mig för att hämta brödskivan tittar du upp mot mig, jag ser avsmak i din blick, du suckar du högt och jag blir plötsligt mycket vred – jag skriker: “VAD FAN ÄR DET?!”

“Du kan väl för helvete knäppa igen morgonrocken! Varför går du runt med den helt öppen, jag sitter och äter frukost, jag vill inte se det där!”

Jag säger: “ÄH!”

Och så knyter jag igen morgonrocken. Jag står vid brödrosten, framåtlutad som efter stor kraftansträngning, men jag är inte trött, jag är tagen. Jag är så ledsen. Du äcklas av att se mig naken. Du är elak, du förnedrar mig, hör du det, du förnedrar mig.