Ligger i sängen, Amanda sover tungt här bredvid mig. Vi har tittat på True Blood här i sängen. Vi är båda mycket förtjusta i serien, Amanda tycker att det påminner om Twin Peaks och det är en fantastiskt träffsäker parallell, helvete, stavas det så, parallell?

Försöker göra upp en plan för morgondagen. så att jag kan få in så mycket som möjligt mellan 09 och 16. Ska träffa min förläggare på lunch imorgon, det ser jag fram emot. Vi ska tala om min nästa bok är det tänkt. Jag jobbar med två olika spår som jag är likställt lockade av och det är svårt att bestämma sig, särskilt som jag är så förvirrad för tillfället. Det finns egentligen bara en stund på dagen då jag verkligen kan tänka och det är när jag lägger min dotter för att sova om kvällarna. Hon ligger och bökar och det brukar ta en halvtimme, ibland 45 minuter, innan hon somnar in. Då måste jag stå där i mörkret och vara nära henne. Hon blir trygg av det. Går jag ut blir hon olycklig.

Och det är inte mycket man kan göra där. Man kan inte fiska fram telefonen, för då blir hon nyfiken och vill titta på bilder. Man kan inte läsa, för det måste vara mörkt. Då står man där rakt upp och ner och funderar och i detta mörkertänkande häromdagen kom jag att tänka på en artikel jag läste i DN om att 100 människor erkänt mordet på Olof Palme. Alla har kunnat avskrivas. 100 människor. Tänk att skriva en bok om dem. 100 kapitel om 100 människor och deras historier. Vad hände i livet som ledde fram till att de – var och en – en vacker dag kontaktade polisen och informerade dem om att de mördat statsmnistern.

Titeln: ”Jag mördade Olof Palme!”

Eller: ”Vi mördade Olof Palme!”
Nej, det är bättre med ”Jag mördade Olof Palme!”

SKIT SAMMA, SPELAR INGEN ROLL!!!

Tyckte det var en bra idé ett tag. Men så funderade jag lite mer och insåg att de här människorna sannolikt måste ha psykiska sjukdomar av olika slag. Varför erkänner man ett mord som man inte begår? Det måste vara ganska komplexa saker. Och jag är inte rätt man att skriva om den typen av saker. Jag kan för lite om psykiska sjukdomar. Jag har umgåtts för lite med den världen. Kan inte mekanismerna, känner inte till psykologi på det sättet, jag har väl i min skyddade värld aldrig ens träffat en sant psyksjuk människa. Visserligen är ju Amanda underlig och udda, men alls icke psykisk sjuk, och med de orden säger jag god natt och tack så mycket för att ni läste.