Kära brudpar.
Kära Calle.

När jag tänker tillbaka på min barndom så tänker jag nästan bara på dig och mig. Från det att du föddes var det du och jag. Vi gjorde allt tillsammans. Vi upplevde allt tillsammans. Var jag än befann mig så fanns du alltid vid min sida. Jag tror varken du eller jag valde det här – vi hörde helt enkelt ihop. Du var inte bara en del av min barndom, du var ena halvan av den. Jag kände och känner det här väldigt starkt: Saker och ting blev ofullständiga när du inte var med. Om jag upplevde något ensam, utan dig, så var det nästan overkligt. Det var som om det aldrig hänt.

(TA FRAM BILD PÅ CALLE OCH FISKEN)

Året är 1992. Vi sitter i ekan, har hämtat upp näten med pappa. Det blev en fin fångst idag. Tre abborrar och en gädda. Pappa tror att gäddan ligger på fyra kilo, kanske fem. Han är mycket belåten. Vi ror mot land. Fiskarna stirrar på oss från botten av en signalröd hink. Du och jag vågar inte gå nära. Försiktigt böjer vi oss fram mot hinken för att titta på fångsten. En av fiskarna gör ett sista rymningsförsök, han rycker till där på botten, och vi blir så rädda att vi kastar oss bakåt. Pappa ryter åt oss att vi ska sitta still i båten. Vi har en sån oerhörd respekt för fiskarna. Vi vill så gärna visa mamma fångsten, men törs vi verkligen fatta tag i handtaget på hinken? Vi gör det till slut. Du gör det. Du håller hinken långt från kroppen, som en illaluktande soppåse, och vi springer upp längs stigen. Inga andra människor kan springa så fort på så svår terräng, men du och jag känner den här stigen, vi kan varenda korsande trädrot, varenda gömd sten. Mamma dricker kaffe i en sån där vit trädgårdsstol som är så lätt att man kan kasta iväg den med en hand. Vi är mycket stolta, exalterade. Mamma berömmer oss. Nu ska fisken rensas. Vi har stått så många gånger bredvid pappa och sett hur han med vana händer klippt av fenor, slitit ut inälvorna och kastat till måsarna. Vi vill så gärna göra det själv. Men varken du eller jag törs. Vi är så otroligt rädda. Men nu tar du mod till dig. Du vill gärna avrätta gäddan. Pappa visar hur du ska göra. Vänligt men bestämt ska du driva en kniv genom fisknacken och börjar den sprattla så ska du inte bry dig om det – det är bara reflexer. Jag tar ett steg tillbaka, vågar knappt titta. Du är mycket rädd. Jag ser det på dina stora ögon, på pulsen som slår genom pyjamaströjan. Du vill inte gärna röra fisken. Pappa suckar, säger att det är trams, men jag förstår dig precis. Jag springer upp och hämtar tidningspapper, som vi lägger i din hand så att du kan hålla fisken. Du och fisken, ni är båda likställt chockade av situationen, ni är båda paralyserade av skräck. Du trycker till med kniven, fisken sprattlar, du famlar i panik bakåt, du flyr från platsen. Pappa blir rasande, han skriker HELVETE, och skyndar fram för att avsluta lidandet. Du är illa till mods, det är jag också. Det är ett misslyckande. Vi frågar pappa om vi kan ta en bild på dig där det ser ut som om du just dödat fisken. Och så tar vi bilden. Vi talade mycket om det sen på kvällen när vi låg bredvid varandra i sängen. Vi låg i timmar i sängen och pratade. Den kvällen och alla andra. Det var du och jag.

(BILD PÅ CALLE OCH FOTBOLLEN)

Året är 1986. Alla vi barn har fått en kamera vardera i present av mamma och pappa. Den är av märket kodac Instamatic, ser nästan kubisk ut i sin trubbighet, men den osar av framtid. Den hade till och med blixt! En blixtkub, som man satte på toppen av kameran. Det fanns fyra blixtar allt som allt, vi tävlade om vem som hade flest blixtar kvar mot slutet av rullen. Niklas vann alltid. Vi fick en filmrulle per sommar och en rulle hade 24 bilder, det gällde att förvalta dem väl.  Det är första dagen på semestern. Du och jag går ner till ängen vid sjön. Vi hittar en övervintrad fotboll vid rödavinbärsbusken. Den är fattig på luft och lädret har spruckit, men det går att spela med den. Vi leker att det är landskamp mellan Frankrike och Brasilien, jag är Platini och du är Zico. Vi låtsas att vi gör drömmål efter drömmål. Jag tar fram kameran och tar en bild på dig. 23 bilder kvar. Jag tar en bild till och ännu en bild. 21 bilder kvar. Jag ber dig plocka upp bollen i handen och posera med den. Jag tar bild efter bild efter bild på dig. Jag glömmer helt bort mina begränsningar. Jag vill bara ta bilder på dig. Jag är så obeskrivligt förtjust i dig. Det är inte bara så att jag tycker om dig – jag är förälskad. Du är min bror och du är en sån underbar pojke. Jag gör slut på hela filmrullen där nere på ängen. När pappa sen framkallar rullen och får se 24 bilder på dig med en fotboll i handen och då blir han mycket arg. Jag skulle ju förvalta bilderna. Och på något sätt var det ju precis vad jag gjorde. För det var du och jag.

(BILD CALLE OCH ALEX I SOLSTOLEN)

Året är 1987. Vi har bara en solstol på torpet. Vi ligger i den tillsammans och läser. Du läser Spökhuset och jag läser Dean R. Koontz. Vi förstår att mamma och pappa tycker att det är festligt att vi ligger i samma stol, de pekar muntert på oss när vi ligger där och läser, de tar bilder på oss – särskilt när vi somnat i stolen sida vid sida. Jag tror inte vi reflekterar över det. För du och jag gör allt tillsammans. Du och jag går upp till dungen vid elledningen och plockar blåbär. Du och jag går till dammen och kastar sten mot det murknade träet. Du och jag bygger en koja i det krokiga trädet vid badmintonbanan. Du och jag plockar smörblommor en hel dag och får fem kronor per knippe av mamma, som vill torka dem och lägga ovanpå vitrinskåpet. Du och jag utforskar skräckslaget den övergivna och igenbommade husvagnen bakom ladan. Du och jag går upp till grusvägen och bygger dammar av pölarna efter kraftiga regn. Du och jag samlar grodyngel i en hink nere vid sjön.  Du och jag är lika rädda för den våta kylan i jordkällaren så när pappa ber en av oss att hämta en öl så går vi tillsammans. Du och jag somnar tillsammans på kvällen och vi vaknar tillsammans på morgonen. Du och jag står bredvid varandra i den våta daggen när vi morgonkissar vid muren. Allt vi gör, gör vi tillsammans. Jag varken kan eller vill göra det på annat sätt.

Jag ser inte dig som en annan människa, jag ser dig som en del av mig själv.

Hälften av det som är jag – är du. Och idag gifte jag bort halva mig själv. Så känns det. Jag är så glad att jag gifte bort den halvan till dig, Anitha.

Skål och grattis