Seven Eleven på Humlegårdsgatan har nya ägare. Det märks på kassörskorna, de vandrar på lätta, muntra fötter. De är uppmärksamma och förekommande, de är inte märkta av långa snabbköpsår, de ser fortfarande positivt på livet och verksamheten. När jag frågade om toalettpapper blev kassörskan olycklig och meddelade att de inte har det i sortimentet. Men hon kunde gärna köpa in det! Hon började bläddra i pärmar.

Nä, sa jag. Inte för min skull.

Jag sa det inte otrevligt, jag var bara uppriktig. Jag köper toalettpapper någon annan stans och det kan mycket väl hända att jag aldrig mer i livet befinner mig på Humlegårdsgatan i behov av toalettpapper.

Nej, sa hon, leende, och plockade undan pärmen. Jag kände mig lite dum, som om jag dödat hennes entusiasm.

Efter mig i kön stod en äldre herre. Jag hörde hans samtal med kassörskan eftersom jag dröjde kvar i butiken för att tjuvläsa Jenny Östergrens krönika som alla hyllat på Twitter tidigare på morgonen. Den gamle ville köpa frimärken. Kassörskan erbjöd sig att ta kuverten och väga dem för att kontrollera hur mycket porto som krävdes. Hon gjorde en ansats att ta kuverten ur hans hand, men han ryckte dem till sig. Han uppfattade det som att han var under angrepp, att någon ville stjäla hans kuvert.

Kassörskan förklarade igen sin avsikt. Men mannen var mycket gammal, han förstod inte. Jag såg förfäran, skräck i hans blick när han krampaktigt höll kuverten tryckt mot sitt bröst. Till slut gav han med sig, han lämnade över kuverten till den flinka kassörskan som genast satte fart mot vågen.

Han stod kvar och tittade efter henne. Fortfarande denna blick av renaste FÖRFÄRAN. Jag känner igen den där blicken så väl, jag har sett dem många gånger förr hos äldre människor. Jag tror att den bottnar i den skrämmande insikten i att inte längre förstå världen. Att stå stilla i ett myller av värld och inte begripa sig på den.

Jag tyckte så synd om den gamle.