Tidig morgon på Engelbrektsgatan. Amanda och Charlie är borta, det är bara jag kvar. Jag sitter i soffan och tittar ut över resterna av vårt gamla hem. Lådorna står travade på varandra mitt i vardagsrummet. Svarta som vi klumpigt knutit ihop. Soffbordet på ända, som efter ett våldsamt bråk. Det finns ingen nostalgi här, jag känner inte igen det här hemmet längre. Jag vill bara härifrån.

Efter en stund ringer flyttgubbarna, de stå nedanför och har ingen kod. Jag springer ner och öppnar. Tre män står i sin lastbil och garvar högt åt något. De tycks vara på mycket gott humör. ”Vi har lite rådslag”, säger den ene när han får syn på mig. ”Jag förstår. Snackar ni om hur ni ska bära lådorna?” säger jag.

Jag säger det muntert. jag är välvilligt inställd, jag vill bara vara trevlig. Men jag märker att det landar fel. De uppfattar det kanske som att jag hånat dem och deras yrke, att jag förringat deras arbete, för de tystnar, kliver ner från bilen och går in.

Jag känner mig dum. Det var inte så jag menade. Jag försökte bara vara trevlig.