Mitt första intryck av Håkan Juholt, efter presskonferensen som jag såg alldeles nyss, är att jag tycker bra om honom. Han verkar sympatisk och framför allt: Han är en varm människa. Det finns så många kalla politiker där ute, titta bara på en sådan som Tomas Östros, alldeles iskall till både sätt och utseende. Håkan Juholt sprider värme när man ser honom.

Jag tyckte att han talade väl. Rent retoriskt blev det till slut lite tröttsamt att lyssna på de där förstärkningsorden som han hela tiden använde. Juholt måste förstå att det bara blir kontraproduktivt om man hela tiden säger att något är ”SYNNERLIGEN viktigt” eller ”OERHÖRT angeläget”.

Dessutom använda han ordet solidaritet ett tjugotal gånger på femton minuter. Jag tror inte att Juholt förstår att varje gång han använder det ordet så förlorar han de flesta under 30 år. Jag älskar ordet ”solidaritet” och vad det står för, men det är alldeles för mycket av 60-talets socialdemokrati över det. Varför inte bara säga att man tror på att ”människor ska vara sköna mot varandra.”

Det var fint att höra honom tala om sin familj, sina två söner i över tonåren. ”Vi har alltid kallat oss tre emigos, och nu är vi tre vuxna amigos”, sa han. Det var fint!

Dessutom tycks Juholt ha humor. Han fick folk att skratta fler gånger än vad Statsminister Reinfeldt gjort under hela sin tid som partiledare. Humor är omfamnande och härligt. Det är en fin egenskap att ha när man leder människor.

Allt som allt: Håkan Juholts första framträdande får :++++: