Solen skiner, det är fem eller sex plusgrader där ute, Charlie har just somnat och jag har tagit en kopp kaffe och lägger upp planen för dagen. Vi ska titta på hus! Idag ska vi hitta rätt! Vi har varit ute några helger på raken, men ännu inte hittat rätt, men idag, jag känner det, idag händer det.

Amanda är alltid så gullig när vi är ute och tittar på hus. Om vi hittat något vi är förtjusta i börjar hon genast fälla nedlåtande kommentarer om huset på så ljudligt sätt att omkringvarande personer hör henne. Vi kommer in i ett kök och Amanda säger genast: ”Jösses, vad litet det var.” Vi kommer in i vardagsrummet, Amanda tittar misstroget på golvet, suckar högt och säger: ”Herregud, här blir det till att riva upp hela den slitna parketten och bygag nytt.”

Hon tror att detta gör att andra spekulanter tappar lusten. Men hon är en dålig skådespelare, det låter som i en pilsnerfilm.

Hon har en annan taktik också. Om vi kommer in i ett hus vi gillar kan hon ropa högt: ”Vi tar det!” Amanda tror därmed att de andra ska vara övertygade om att vi är rika excentriker som köper allt vi pekar på.

Jag tittar på henne lite generat när hon gör de här sakerna. Då tittar hon tillbaka, busigt, med plirande ögon, en blick som säger: ”Nu har vi det här huset som i en liten ask.”