Var hos tandläkaren idag igen. Satt en stund i väntrummet, lyssnade på aktiviteterna i rummen intill – ljudblandningen av salivsug och lättsam musik från kommersiell radio. Och kanske något mummel när tandläkare i munmask ber om avancerat instrument frön sköterska.

Jag läste tidningar utan att riktigt läsa dem. Vagabond och Amelia och kanske någon till – King.

Och jag vet ju hur det kommer att bli. Sköterska hasar fram i korridoren. Man låtsas sitta försjunken i någon text, men man registrerar varenda hasning, hon tittar upp från papper och säger: ”Alexander Schulman”

Alexander Schulman.
Så kallade mamma mig i barndomen bara när jag gjort något dumt.
Och med krökt nacke följer jag henne in.

Att ligga i den där stolen sen, det är svårt. 

Ljudet av en borr som är så ljus i tonen att den nästan inte hörs. Så byter tandläkaren borrspets och plötsligt känns det som vägarbete i tandsystemet. Det bullrar något oerhört! Man tittar upp tandläkarens fokuserade blick, ögonen svarta som hos ett skaldjur, är han människa eller Djävul? 

Och sen ska man spotta och skölja.
Alltid spotta och skölja.
Det lilla handfatet av porslin som kantas av blod och tandflisor. Man spottar, slem hänger som trådar från mungipan.

Men vet ni vad som hände idag? Tandläkaren ville bara kolla! Han borrade ingenting! Bara kollade och sen var det tack och hej!

SÅ. JÄVLA. SKÖNT.