Det snöar i Stockholm igen. Jag trodde jag skulle bli arg, snö brukar skapa den effekten hos mig. Jag brukar bli så arg att jag skriker ”helvete”, mötande tanter byter förskrämt trottoar.

Men jag blir bara bedrövad. Jag har ingen ork kvar. Jag har inte kraften att ens reagera på det.

Det är i ögonblick som dessa som jag hatar det här landet som mest. Det är också i ögonblick som dessa som det är som viktigast att tänka på de tillfällen man älskar det här landet som mest.

Junimorgon på Gotland. Man vaknar av att sol sipprar in genom glipan mellan gardinerna. Det är så mycket dagg där ute att till och med den smala grusvägen till bageriet känns fuktig. Det är så tidigt på morgonen att inte ens vinden har vaknat. Men solen värmer redan. Jag dricker min latte med min dotter vid ett av de där borden med insektsben. Vi stter där länge, Charlie leker i sanden. Jag ser hur den lilla byn vaknar. En gräsklippare går i gång bortöver, någon slår på P1 på granntomten. Människor med rufsigt hår och lyckligt grus i ögonen vandrar uppför sluttningen för att köpa morgonbrödet. Känslan av att det är juni! Det är bara juni och hela sommaren ligger för mina fötter.