Både jag och Amanda har redan från start känt att det varit viktigt att Charlie äter ALLT. Vi vill inte uppfostra en dotter som i tonåren släntrar ner till middagsbordet och gör finger-i-munnen-gester och kräkgrimaser när det kommer in fisk på bordet eller så. Därför är vi noga med att i möjligaste mån ska Charlie äta det vi äter.

Och, ja.

Igår åt vi libanesiskt. Det är ju så gott. Det var korvar och lite karaktärsstarka såser och hoummos och kyckling och lite sånt. Charlie tyckte mycket om det.

Sen gick jag och lade Charlie. Vi låg i sängen och jag väntade på att hon skulle vrida-vända på sig klart och somna in. Då började hon rapa där i sängen. Det var inga bebisrapar, det var mans-rapar. De lade sig som en slöja över hela sovrummet. Vitlök och starka såser. Sen somnade hon. Och vaknade inte förrän klockan 03.15, då hon kräktes vilt i sängen.

Ja, hon höll på sådär morgonen ut. Kräktes och kräktes. Hon tycktes inte bekommas så mycket av det, hon betedde sig som en van kräkare, hon kräktes som man tänker sig att en vass bullimiker gör, ledigt och elegant och utan någon synlig smärta.

Imorse var hon frisk igen. Som om det aldrig hänt.

Men nu. Nu känner jag efter. Var det fel på kycklingen? Hur mår jag egentligen? Har jag inte en klump i halsen? Mår jag inte lite illa? Amanda har varit på möten hela dagen så vi har inte kunnat prata, men när jag läser DETTA i hennes blogg är jag övertygad: om en timme är vi båda utslagna.