Jag hade Robert Aschberg som gäst i min talkshow häromdagen och kom att tänka på en gång för länge sen när jag var publik i ett debattprogram som han ledde. Jag kan ha varit 15 år, möjligen så gammal som 18. Jag minns att de serverade öl före sändningen och att jag febrigt drack två stycken på mycket kort tid, för att det fanns och för att man fick.

Alldeles innan de skulle börja talade Aschberg till oss i publiken. Han sa att vi var en viktig del av programmet, att det var bra om vi gjorde vår röst hörd, att vi skrattade, applåderade, att vi buade om vi kände för det. Och om vi ville säga något, tillföra något i diskussionen, så var det bara att ropa.

Jag tyckte det var så spännande, möjligheten att kunna delta.

Programmet började och jag minns inte vad det handlade om, men det var ett liv och ett kiv. Aschberg styltade runt med jeans och öppen kavaj och pekade med hela handen, ibland röt han SKITSNACK och viftade bort någon stackare, ibland skrattade han så att allt stannade upp, det var som om man var tvungen att vänta ut det skrattet.

Jag satt på spänn, ville så gärna DELTA. Så kom jag på något att säga. Något rätt fiffigt. Det brann i kroppen på mig, kaninpuls i bröstkorgen, allt blev varmt, jag blossade, satt med öppen mun och följde diskussionen som ett djur, försökte hitta luckan, försökte hitta den lilla tystnad som krävdes för att jag skulle kunna kasta mig in med denna knipsluga kommentar.Jag skulle ÄGA! Väcka munterhet, förfäran och skratt! Till och med Aschberg skulle tappa hakan en liten stund!

Men luckan kom inte. Eller jag vågade inte. Inne i mig var det uppror, men jag satt tyst. Sen tog pogrammet slut. Vilken tomhet.

Det tog många timmar innan jag lugnade mer mig. Det var så mycket adrenalin, så mycket ansträngning för det där jag aldrig sa.