På nervägen till Barcelona hade vi en pilot som tyckte om att pladdra i högtalaren. Han var en riktig snackepåse, ville berätta allt om så och så många fot, sån groundspeed, vädret både här och där – och titta till vänster så kan ni se Alperna. Han högg högtalaren så fort han fick chansen. Jag hade egentligen inget emot det i sig (bortsett från att högtalarna var dåliga också på denna flight), men det fick mig att tro att han var ny på jobbet, alltså oerfaren, alltså livsfarlig. Kanske premiärflygningen?

En halvtimme innan vi landade berättade han att vi skulle fälla upp stolsryggarna, stänga av elektroniken, för nu skulle han gå ner för landning, och precis i samma sekund som han berättade det så tryckte han på lampan med säkerhetsbälten och slog ner på farten. Det var liksom hans coola grej. Han sitter där och rattar planet, samtidigt som han tjötar med oss i kabinen SAMTIDIGT som han ledigt drämmer in säkerhetsbälteslamporna i kabinen. Han kanske trodde att det var lite häftigt, han kanske ville imponera på nån flygvärdinna, men jag tyckte inte om det. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker att var sak har sin tid. Sitta där och flyga och tjattra och knappa samtidigt. Jag vill inte bli utsatt för livsfara på det sättet, tack så hemskt mycket.