Jag ska vara med i ”Har du hört den förut” om en timme.

Ge mig roliga historier?

DE MÅSTE VARA ROLIGA!!

TACK!

Mardrömsdagen numera uno. Jag sitter och gör allt det som jag absolut inte kan. Jag betalar räkningar :+: , jag skickar fakturor :+: , jag telefonerar med revisorn :+: , jag ringer Skatteverket :+: , jag donar med kvitton :+: , jag sitter med OCR-nummer :+: , jag knappar med min bankdosa :+: – jag gör saker som jag ALDRIG ska göra. Det är förenat med stor risk att jag håller på med de här sakerna. Jag är så in i helvete dålig på detta. Att bara betala en faktura gör mig stissig, jag kollar, dubbelkollar, väser HELVETE när jag skriver fel OCR-nummer, börjar om, gör fel igen, knöcklar ihop pappret och kastar iväg det – och får sedan förödmjukande nog resa mig upp, plocka upp pappret, veckla ut det och börja om.

Jag mår fysiskt dåligt av det här. Jag hatar att ha företag! Jag hatar mina uppdragsgivare för att de kräver av mig att jag ska ha det. Jag hatar tanken på pengar och ännu mer hatar jag tanken på att inte ha pengar. Varje gång jag håller på med det här känner jag så oerhöert starkt: jag vill inte vara med längre. Jag vill flytta till ett land där jag byter min kossas mjölk mot granngårdens kyckling.

Min fina specialgjorda present.
Jag har väntat och väntat på att den ska komma.
Och nu är den äntligen här.

Calle kommer bli så glad!!!

Hemma igen efter husletande. Hade stort hopp till ett hus på Lidingö. Det såg så vackert ut på bilderna. Så fin trädgård. Men på ingen av bilderna kunde man se att huset låg femton meter från en motorväg. Alla bilderna var liksom tagna från ett och samma håll. Vände man sig om var det bara asfalt, dån och vansinnigt buller. Jag stod där i trädgården och försökte diskutera trafikproblemet med Amanda, men hon hörde inte, jag fick skrika, hon fick kupa handen runt öronen, sen åkte vi hem.

Kollade sen på hockey. Trevlig sport, men jag kan den inte så bra. Kan ni förklara en sak för mig. I fotboll är det en hemskt stor plan, en hel massa spelare, men bara en domare. Och utanför planen, vid sidlinjerna, finns två till. Men i hockey. Där är det fyra domare inne på plan.

Varför?

Varför ska de behöva så många domare? Och om de nu måste finnas – varför kan de inte stå utanför isen och titta och döma? Varför måste de vara på planen och döma? Det är ju ingen milsvid plan.

Fyra domare. Varför?

Solen skiner, det är fem eller sex plusgrader där ute, Charlie har just somnat och jag har tagit en kopp kaffe och lägger upp planen för dagen. Vi ska titta på hus! Idag ska vi hitta rätt! Vi har varit ute några helger på raken, men ännu inte hittat rätt, men idag, jag känner det, idag händer det.

Amanda är alltid så gullig när vi är ute och tittar på hus. Om vi hittat något vi är förtjusta i börjar hon genast fälla nedlåtande kommentarer om huset på så ljudligt sätt att omkringvarande personer hör henne. Vi kommer in i ett kök och Amanda säger genast: ”Jösses, vad litet det var.” Vi kommer in i vardagsrummet, Amanda tittar misstroget på golvet, suckar högt och säger: ”Herregud, här blir det till att riva upp hela den slitna parketten och bygag nytt.”

Hon tror att detta gör att andra spekulanter tappar lusten. Men hon är en dålig skådespelare, det låter som i en pilsnerfilm.

Hon har en annan taktik också. Om vi kommer in i ett hus vi gillar kan hon ropa högt: ”Vi tar det!” Amanda tror därmed att de andra ska vara övertygade om att vi är rika excentriker som köper allt vi pekar på.

Jag tittar på henne lite generat när hon gör de här sakerna. Då tittar hon tillbaka, busigt, med plirande ögon, en blick som säger: ”Nu har vi det här huset som i en liten ask.”

Krog: B.A.R.
Adress: Blasieholmsgatan 4A
Besöksdatum: 18 mars mellan 19.05 och 20.59
Betyg: :-:

Jag anländer till restaurang B.A.R. vid sju och tas emot av leende kvinna vid entrén. Jag säger vad jag heter, hon bockar av mig i en dator och säger omedelbart: ”Ni har bordet till klockan 21.” Kalla mig gammalmodig, men jag vill INTE veta när jag ska lämna restaurangen innan jag ens hunnit sätta mig ner. I samma sekund som jag satt mig ner går allt så ofattbart fort. Jag inser snart: personalen här har ett enda mål: att få ut mig från den här krogen så fort som möjligt. Jag hinner bokstavligt talat inte sätta mig ner innan de frågar om vad jag vill dricka. Jag vill ha en öl och en whisky.
”Vilken whisky?”, frågar kvinnan.
”Famous Grouse”, svarar jag.
”Den har vi tyvärr inte.”
”Ok. Då tar jag en Jim Beam.”
”Har vi inte heller, tyvärr.”
”Nähä. En J&B, då.”
”Tyvärr.”
”Ni har inte den heller?”
”Nej. Tyvärr.”
”Vad har ni då?”
”Vi har Johnny Walker.”
”Det blir bra.”

Jag får in min whisky och min öl efter mindre än en minut. Jag blir överraskad av att bli serverad whiskyn i ett calvados-glas. Jag tycker om att dricka whisky i whiskyglas, men som sagt: jag kan vara gammalmodig. Mitt middagssällskap kommer. Jag vinkar på en servitör så att han ska få beställa något att dricka, men Pontus avvärjer – han fick beställa när han hängde av sig rocken.

Pontus får knappt in sin fördrink innan en servitris är framme och frågar vad vi vill äta. Vi har knappt hunnit hälsa på varandra, och har inte ens ögnat igenom menyn. Vi ber dem återkomma om en minut. De tar oss på orden – exakt en minut senare är de framme och frågar vad vi vill äta. Vi har fortfarande inte hunnit titta – servitrisen tar fram menyerna och frågar om hon kan hjälpa till. Hon forcerar oss till att ta ett omedelbart beslut och försvinner snabbt.

Förrätterna, en modig och fin ceviche :+++: , kommer in efter tre minuter. Jag förstår om ni tycker att det låter snabbt, låt mig upprepa: det tar tre minuter innan förrätterna kommer in. I samma stund som vi ätit upp är en servitris framme och tar undan tallrikarna. Vi sitter alltså fortfarande med våra fördrinkar.

Till huvudrätt äter vi en perfekt grillad havskatt  :++++: tillsammans med en rätt ointressant risotto :+: och en sallad :+: där smaken av pepparrot saboterar alltsammans. Hela tiden fladdrar servitörer förbi vårt bord, de stannar upp för att se om de kan ta bort våra tallrikar, och fortsätter jäktat från platsen när de upptäcker att så inte är fallet. Hetsig stämning råder, hela personalstyrkan samlar kraft för att få ut oss, sådan är känslan.

Servitören som har lyckan att duka bort våra huvudrätter ger oss efterrättsmenyer i farten och undrar om vi på rak arm kan berätta vad vi vill ha. Pontus vill ha en päronefterrätt. När servitören två minuter senare lägger fram den på bordet så ger han oss också vår nota. Det är bisarrt. Pontus har inte ens påbörjat sin efterrätt och servitören kommer med en nota som vi inte alls har bett om. Det har nu gått mindre än en timme av kvällen.

Vi börjar bli missmodiga. Jag har sett fram emot att äta middag med min vän. Jag är familjefar, jag går ut och äter på krogen en gång i månaden, om ens det. Jag lägger denna speciella kväll i händerna på B.A.R. och de kämpar från första sekund för att avsluta den. Jag och Pontus vill prata med varandra, umgås, skratta, ha en härlig stund. Klockan är åtta och vi märker hur middagssittningen glider oss ur händerna. Vi bestämmer oss för att Pontus ska äta efterrätten mycket långsamt. Han tar tid på sig, servitörer ser oroat och kanske irriterat på hur lång tid det tar. Vi bestämmer oss för att gå ut och ta en cigarett. Pontus tillkallar servitören och ber honom inte ta bort efterrätten – han är inte färdig med den. När vi kommer tillbaka till vårt bord fem minuter senare så är efterrätten borta.

Pontus blir nu en smula vred. Han frågar vad som hänt med efterrätten, ingen kan svara. Ingen kan säga sanningen: Här på B.A.R. skiter vi i er upplevelse – vår främsta prioritering är att få ut er härifrån så fort som det bara går.

Jag har aldrig ätit middag på restuarang och känt mig så uppjagad, så stressad. Jag fick hög puls av att sitta där och känna mig ovälkommen.

Även om det fanns smaker på krogen B.A.R. som verkligen var spännande så är det fullständigt omöjligt att ge något annat än underbetyg. B.A.R. har missuppfattat precis allt när det gäller hur man behandlar sina gäster. Jag rekommenderar inte stället ens till min värsta fiende.

Har just lämnat Charlie till mormor. Amanda sitter och piffar till sig, det är hennes uttryck och inte mitt. Hon ska ut och äta middag med min brorsa Calle. Har ingen aning om vad det ska vara bra för. Förstår inte riktigt poängen. Jag ska äta med en kompis och min plan är att ge er plusbetyg på hela kvällen.

Låt mig börja, här är min eftermiddag i PLUS:

Det började snöa: :+:
Var med i Bandit Radio med Magnus Betnér: :+++:
Kom hem, åt en youghur som stått framme sedan imorse: :-:
Tog ett bad: :+++:
Lyssnade på Filip&Fredriks podcast: :++++:
Tog en liten whiskypinne: :++++:
Kände mig genast lite dragen: :+:

Det snöar i Stockholm igen. Jag trodde jag skulle bli arg, snö brukar skapa den effekten hos mig. Jag brukar bli så arg att jag skriker ”helvete”, mötande tanter byter förskrämt trottoar.

Men jag blir bara bedrövad. Jag har ingen ork kvar. Jag har inte kraften att ens reagera på det.

Det är i ögonblick som dessa som jag hatar det här landet som mest. Det är också i ögonblick som dessa som det är som viktigast att tänka på de tillfällen man älskar det här landet som mest.

Junimorgon på Gotland. Man vaknar av att sol sipprar in genom glipan mellan gardinerna. Det är så mycket dagg där ute att till och med den smala grusvägen till bageriet känns fuktig. Det är så tidigt på morgonen att inte ens vinden har vaknat. Men solen värmer redan. Jag dricker min latte med min dotter vid ett av de där borden med insektsben. Vi stter där länge, Charlie leker i sanden. Jag ser hur den lilla byn vaknar. En gräsklippare går i gång bortöver, någon slår på P1 på granntomten. Människor med rufsigt hår och lyckligt grus i ögonen vandrar uppför sluttningen för att köpa morgonbrödet. Känslan av att det är juni! Det är bara juni och hela sommaren ligger för mina fötter.