Ville bara säga hej. Amanda och Charlie sover här bredvid och jag ligger i mörkret och surfar och håller på. Har sänkt ljuset på skärmen så att ingen ska störas, vill ju inte att Charlies huvud plötsligt poppar upp och där sitter hon och kisar i dataskenet och undrar vad som står på och så blir hon orolig och börjar jämra sig och jag hyschar och viskar ”såja”, men hon är otröstlig, lillan, tjuter vilt, Amanda vaknar och jag försöker hitta nappen, men ser den ingenstans, vänder upp och ner på lakan och täcken, men ingen napp, och Charlie gråter och jag jäktar upp, in i köket, hitta ny napp, HAR VI INTE EN ENDA JÄVLA NAPP I HELA LÄGENNETEN ELLER VAD FAN ÄR DET FRÅGA OM???

Ligger här och slösurfar, bara. Ligger i mörkret. Alltid när jag ligger i mörkret känner jag för att oroligt ropa ”hallå” ut i svartheten. Som i en film, alldeles innan man blir mördad. Men det gör jag inte, vill ju inte att Charlies huvud plötsligt poppar upp och där sitter hon och kisar i dataskenet och undrar vad som står på och så blir hon orolig och börjar jämra sig och jag hyschar och viskar ”såja”, men hon är otröstlig, lillan, tjuter vilt, Amanda vaknar och jag försöker hitta nappen, men ser den ingenstans, vänder upp och ner på lakan och täcken, men ingen napp, och Charlie gråter och jag jäktar upp, olycklig och jävlig lubbar jag in i köket, sliter upp balkongdörren, tre bestämda kliv och så kastar jag mig ut över räcket, faller nio eller tio meter rakt ner i asfalten och dör på studs.

Kanske borde gå och sova nu. Varje gång jag trycker ner tangenterna känns det som att jag är nära att väcka någon och man vill ju inte, ja, ni fattar, gonatt med er.

Sitter och förbereder Schulman Show på Hard Hat Media. Ska bli kul att spela in, men sen längtar jag hem till min familj. Hoppas kunna komma hem innan 19, för då somnar Charlie. Sen blir det torsdagsmys. Synd, bara, att det är en sån satans skitkväll på tv. Spelade in den där polisserien på TV4 från igår kväll – var den nåt att ha? Calle sa att det var trist, men han har ju haft fel förr. Han tittade på de första Lost-avsnitten, men gav upp. Han ”fastnade inte”. Vilken människa, tittar på Lost och fastnar inte. Jag känner hopplöshet inför en sådan människa.

Lite som när jag var barn och skulle på KISS-konsert och köade i timmar för att få stå längst fram, och när portarna öppnades så sprang jag som ett litet as och lyckades komma först fram till scenen. Lyckan jag kände då!

Och där väntade jag, det var många timmar kvar tills konserten skulle börja, men så trängde sig en fet man i 30-årsåldern fram. Han var full och kom från Östergötland, det hördes på diftongerna. Han lyfte liksom bort mig från den plats jag stod på och ställde sig på min plats där längst fram. Jag försökte argumentera med honom, jag  påtalade att jag stått i timmar för att stå just där. Han svarade bara ”STÖRST FÖRST” och vände sig åter framåt. Han luktade svett.

Han var helt okommunicerbar, det gick inte att nå honom. Jag minns att jag fann det frustrerande. Det där att jag inte kunde nå fram till honom. Han var som en människo-ö. Så måste det vara med brorsan, vilken människa, tittade på Lost men ”fastnade inte.”

Mitt första intryck av Håkan Juholt, efter presskonferensen som jag såg alldeles nyss, är att jag tycker bra om honom. Han verkar sympatisk och framför allt: Han är en varm människa. Det finns så många kalla politiker där ute, titta bara på en sådan som Tomas Östros, alldeles iskall till både sätt och utseende. Håkan Juholt sprider värme när man ser honom.

Jag tyckte att han talade väl. Rent retoriskt blev det till slut lite tröttsamt att lyssna på de där förstärkningsorden som han hela tiden använde. Juholt måste förstå att det bara blir kontraproduktivt om man hela tiden säger att något är ”SYNNERLIGEN viktigt” eller ”OERHÖRT angeläget”.

Dessutom använda han ordet solidaritet ett tjugotal gånger på femton minuter. Jag tror inte att Juholt förstår att varje gång han använder det ordet så förlorar han de flesta under 30 år. Jag älskar ordet ”solidaritet” och vad det står för, men det är alldeles för mycket av 60-talets socialdemokrati över det. Varför inte bara säga att man tror på att ”människor ska vara sköna mot varandra.”

Det var fint att höra honom tala om sin familj, sina två söner i över tonåren. ”Vi har alltid kallat oss tre emigos, och nu är vi tre vuxna amigos”, sa han. Det var fint!

Dessutom tycks Juholt ha humor. Han fick folk att skratta fler gånger än vad Statsminister Reinfeldt gjort under hela sin tid som partiledare. Humor är omfamnande och härligt. Det är en fin egenskap att ha när man leder människor.

Allt som allt: Håkan Juholts första framträdande får :++++:

På nervägen till Barcelona hade vi en pilot som tyckte om att pladdra i högtalaren. Han var en riktig snackepåse, ville berätta allt om så och så många fot, sån groundspeed, vädret både här och där – och titta till vänster så kan ni se Alperna. Han högg högtalaren så fort han fick chansen. Jag hade egentligen inget emot det i sig (bortsett från att högtalarna var dåliga också på denna flight), men det fick mig att tro att han var ny på jobbet, alltså oerfaren, alltså livsfarlig. Kanske premiärflygningen?

En halvtimme innan vi landade berättade han att vi skulle fälla upp stolsryggarna, stänga av elektroniken, för nu skulle han gå ner för landning, och precis i samma sekund som han berättade det så tryckte han på lampan med säkerhetsbälten och slog ner på farten. Det var liksom hans coola grej. Han sitter där och rattar planet, samtidigt som han tjötar med oss i kabinen SAMTIDIGT som han ledigt drämmer in säkerhetsbälteslamporna i kabinen. Han kanske trodde att det var lite häftigt, han kanske ville imponera på nån flygvärdinna, men jag tyckte inte om det. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker att var sak har sin tid. Sitta där och flyga och tjattra och knappa samtidigt. Jag vill inte bli utsatt för livsfara på det sättet, tack så hemskt mycket.

Priset på resan: :+:
Själva flygplanstypen och dess ålder: :-:
Flygvärdinnornas ovilja att hjälpa oss att sitta tillsammans i kabinen: :+:
Benutrymme: :-:
Högtalarsystemet som gjorde att man inte hörde vad någon sa över huvud taget: :+:
Säkerhetsgenomgången före takeoff: Kan ej betygsättas eftersom det inte gick att höra
Punktlighet: :++:
Service av flygvärdinnorna under flighten: :+:
Cockpits kommunikation med kabinen: Kan ej betygsättas, omöjligt att höra vad någon sa.
Den enda varma rätten att köpa ombord, en pasta: :-:
Priset på pastan: :+:
Kaffet ombord: :+:
Tax Free-shopen ombord: :+:
Flygvärdinnornas sätt att i en timmes tid gapa om taxfree-shopen: :+:
Landningen: :++:
Väntan på bagaget: :+:

Snittbetyg: :+:
Chans att jag åker med Spanair igen: 0,0 %

Det är när jag läser  kommentarerna från mitt förra inlägg som jag inser hur mycket jag älskar det här med ”bloggande”. De där kommentarerna är rent magiska. Ni är som ett gäng autister och inte baradet – ni är mina autister och jag älskar er!

Här är jag på Nou Camp. Men det innebar stora bekymmer att ta sig dit. Vi åt en bit mat inne i stan, hoppade in i en taxi och sa: ”Nou Camp, por favor”. Taxichauffören vände sig om i sätet, tittade olyckligt, osäkert på oss. Försökte förstå.

”Nou…”, sa han frågande och tystnade.

Jag upprepade resmålet och möttes av samma tomma blick. Det gick upp för mig. Taxichauffören visste inte vad Nou Camp var. Men kunde det verkligen vara möjligt att en taxichaufför i Barcelona inte ens kände igen namnet på Barcelonas hemmaarena. Jag försökte förklara med bruten spansksvenska. Jag sa ord som ”stadion” och ”FC Barcelona”, jag sa ”Messi” och ”Iniesta”. Fortfarande, samma tystnad, tomma förtvivlade ögon. Amanda bröt in, men hon kan inte ens skolspanska. Däremot kan hon portugis, började tala i märkliga, grötiga diftonger: Hon uttalade fotboll som ”FOJTIBJOL”, vilket gjorde chauffören ännu mer förvirrad. Han bad om adressen, för han ville knappa in den på gps:en, men vi hade den inte.

”GJAND ARJENIJ DI FOJTIBJOL”, skrek Amanda och gjorde tecken till honom som genom glasruta. Men där fanns bara tomhet.

Till slut hittade adressen på biljetten och han satte av i en febrig färd genom kvällstrafiken. Stelryggad och rädd. Jag förstår fortfarande inte. Hur kunde han inte veta?

Gå upp 04.00 på morgonen: :+:
Att få nöjet att äntligen vara den som väcker Charlie och inte tvärtom: :++++:
Charlies förvånade min när jag sa: ”God morgon, dags att VAAAAAKNA!”: :++++:
Att skiljas från Charlie: :-:
Spanair från Arlanda: :-:
Kaffet på Spanair: :-:
Vädret i Barcelona igår: :++++:
Vädret i Barcelona idag: :++:
Hotell Gran Hotel Florida: :++++:
Hotellets spa-avdelning med en bastu som puttrade på 45 grader: :+:
Taxipriserna: :++++:
Restaurang Butafumeiro: :+++:
True Blood, säsong 2, episod 5: :++++:
Sova 12 timmar i sträck: :++++:
Hotellfrukosten med en stor jävla SKÅL med nutella: :++++:
Att se spelarna i FC Barcelona: :++++:
Att glömma kalla Pep Guardiola för ”filosofen” (som Zlatan alltid hånfullt gör): :+:

Det är en god morgon på Gran Hotel Florida i Barcelona. Det allra märkligaste hände just. Jag skulle gå och hämta datorn på rummet efter frukosten och sprang in i ett helvetes tumult i lobbyn. Omringade av fans och fotografer och stirrande människor passerade hela Barcelonas fotbollstrupp. Jag förstod inte vad det var frågan om, jag kunde inte riktigt tro att det faktiskt var BARCELONA. Jag tyckte mig känna igen några av spelarna, men tänkte: detta kan väl ändå inte vara sant. Men så gick jag nästan rakt in i tränaren Pep Guardiola. Våra blickar möttes och jag är ju Zlatan-fan och lite irriterad på honom efter hur han behandlade Zlatan, så det första jag kände var faktiskt en liten smula förakt. Hade jag varit bara lite COOL och gränslös så hade jag kallat honom ”filosofen” och gått vidare. Men nu. Jag bara stannade upp i rörelsen, stod som en betjänt framför honom. Han gick vidare. Och då stod jag som ett fån och såg hur spelarna stuvade in sig i en buss för vidare uppladdning inför matchen.

Jag ångrar så att jag inte tog en bild. Jag tänkte: ingen kommer att tro mig! Så jag gick runt för att hitta bevis. Smög in i det där konferensrummet där de just hade suttit och gått igenom spelplanen. Hittade bara en lagaffisch som hotellet hade lagt fram för att de skulle skriva sina autografer i. Jag tog en bild på den. Det var inte så många som hade lust att skriva sina namn. Messi struntade i det, till exempel. Men herregud, de har väl annat att tänka på. Ikväll är det viktigaste matchen i år för dem.

Sitter i baren på hotellet. Amanda gör sig i ordning där oppe på rummet. När hon tar fram den där hårfönen så brukar jag smita ner och ta en öl. Jag kollar mejlen. Får meddelande från Schulman Show-redaktionen. Fredrik Reinfeldt har under vintern ställt sig positiv till att vara med i Schulman Show, det skulle bara hittas en tid, men så fick han veta att jag gått med i socialdemokraterna och då tackade han nej. ”Reinfeldt vill bara medverka i oberoende medier och det är inte Schulman Show eftersom Alex Schulman är socialdemokrat”, sa pressekreteraren.

Men Gud. Är Reinfeldt inte klok? Tror han att Schulman Show är ett politiskt program? Vad fånigt av honom. Maud Olofsson hade inga problem med att vara med. Hon tyckte bara att det var roligt att jag gått med i S. ”Det viktigaste är att man engagerar sig”, sa hon. Reinfeldt framstår som allt tjåsigare i min ögon.

Det bränner på min hud. Jag måste fått färg idag. Vänta, ska ta en bild så får ni se.

Jo, jag har fått färg! Det är därför det spänner i huden. När jag trycker mina fingrar i pannan så blir det avtryck, som långsamt försvinner. Jag är inte sådär sur som jag ser ut på bilden. Jag är rätt glad, jag. Grundglad. Men det är ju sådär, det är först på sådana här resor som man tänker efter, saker och ting hinner ifatt. Jag har så lätt att gräma mig. Men det ska man inte göra, orka. Sitter och funderar på en grej i min karriär, något som jag funderar på att göra. Men jag grämer mig redan innan jag gjort det. Det kommer att ställa så mycket saker på ända. Det kanske kommer sabotera en del, bygga upp annat. Men det är väl så det är. Man måste vara modig! Man får inte vilja resa men glömma fara, man får inte drömma sig ett liv men glömma vara, man får inte fråga sig något men glömma svara, för då blir man fånge på Aniara.