Torsdag kväll, jag tittar på SVT Debatt. Det ska handla om ”superbloggaren” Kissie. För en superbloggare är hon. Sveriges i särklass största. Janne Josefsson som leder programmet påstår att hon har en miljon läsare i veckan, vilket visserligen är helt fel. Hon har väl ca 300 000. Han är virrig överlag, Josefsson. Kallar Morgan Alling för “Morgan Alsing” och lite sådär. Men han är inte virrigast i studion. SVT tycks ha samlat ihop hela begåvningsreserven. Alla är där för att förhålla sig till denna Kissie. Huvudpersonen själv är i studion. Hon är svårt opererad. Detta är ingen gissning, de som följer hennes blogg har kunnat ta del av varje litet snitt, varenda liten läppförstoring. Hon påminner till utseendet om Mickey Rourke i “The wrestler” där hon sitter. Jag menar inte att håna henne, jag vill ge en bild av hur hon ser ut för er som inte såg.
Debatten börjar trevande. En retorikexpert har missuppfattat sin roll, hon tror plötsligt att hon är programledare och börjar intervjua Kissie. Kissie själv svarar inte, det gör hennes brorsa som av oklar anledning också befinner sig i studion. En redaktör från Nöjesguiden lägger sig i, men är så nervös att jag knappt hör vad hon säger, jag är så rädd att hon ska kollapsa, falla ihop i en hög på studiogolvet. Kissie själv säger inte mycket, hon ler så gott hon nu kan med sina svullna läppar och hävdar sin rätt att inte vara en förebild. Hon menar att eftersom hon inte skrivit på något specifikt kontrakt på att hon ska vara förebild så ska hon också sväras fri från det. En frilansjournalist vid namn Leone Milton menar att det bästa nog vore om alla teg ihjäl Kissie, hon menar att hon och andra som figurerar i media har ett ansvar att inte prata om henne. Tystnaden som uppstår i studion när hon inser att hon just brutit mot sin egen uppmaning.
Janne Josefsson drar några exempel på vad Kissie skrivit i sin blogg. Bilder på Kissies tuttar på skärm bakom Josefsson. Bilder på Kissies läppar. Och så plötsligt en märklig diskussion om barnmat, som snart tar över hela programmet. Tydligen har Kissie introducerat en diet som går ut på att äta barnmat. Josefsson frågar häpet varför man ska äta barnmat och Kissie svarar att det är “low calorie”. Det där med barnmat tar skruv – plötsligt talar alla om barnmat. Retorikexperten som fortfarande tror hon är programledare ställer en fråga om barnmat, Nöjesguiden-tjejen rycker plötsligt ut i försvar – det är BRA att Kissie är ärlig med att hon äter barnmat! I publiken sitter också ett par av Kissies fans som plötsligt får luft under vingarna och diskussionerna om barnmat blir alltmer specifika, Josefsson undrar till slut om den är kall eller uppvärmd. Den enda som sitter tyst är Linda Rosing, kanske sitter hon och funderar på det där med barnmat, över möjligheterna att få tag på en burk efter programmets slut. Josefsson avbryter till slut, låter elegant Kissies bror göra reklam för sin blogg, innan nästa debattämne tar vid.
Det är sorgligt att ta del av alltsammans. Sorgligt att se Kissie, sorgligt att se hennes samtalspartners. Kissie är inte ett “bedårande barn av vår tid”. Hon är heller ingen tonåring längre, det blir allt svårare att skylla på hennes ålder. Det värsta med den här stunden är inte den allmänna idiotin i studion, det är att se hur okontaktbar Kissie verkligen är. Det går inte att resonera med henne. Det går inte att diskutera med henne. Det är den där attityden, det där sättet att agera som en vägg, som gör att detta blir den dystraste tv-stunden på mycket länge.
På ett annat plan är hela den här tv-diskussionen djupt orättvis – mot Kissie. Det tycks hos kritikerna finnas en allmän bild av att hon är ensam om sina egendomligheter i det som kallas ”bloggosfären”. Och ja, hon är så vitt jag vet ensam om att lansera barnmat som diet, men alls inte den enda unga bloggaren i Sverige som sprider ihåligheter omkring sig. Jag tittar på topplistan över de mest lästa bloggarna i Sverige. Det är framför allt unga pojkar och flickor, mest flickor, som bloggar om dagens outfit eller senaste superfyllan. Och bloggar de inte om det så bråkar de med varandra. Där har vi den, mina vänner! Den svenska bloggosfären. Välkomna!
(krönika publicerad i dagens Aftonbladet)
