Här är jag på Nou Camp. Men det innebar stora bekymmer att ta sig dit. Vi åt en bit mat inne i stan, hoppade in i en taxi och sa: ”Nou Camp, por favor”. Taxichauffören vände sig om i sätet, tittade olyckligt, osäkert på oss. Försökte förstå.

”Nou…”, sa han frågande och tystnade.

Jag upprepade resmålet och möttes av samma tomma blick. Det gick upp för mig. Taxichauffören visste inte vad Nou Camp var. Men kunde det verkligen vara möjligt att en taxichaufför i Barcelona inte ens kände igen namnet på Barcelonas hemmaarena. Jag försökte förklara med bruten spansksvenska. Jag sa ord som ”stadion” och ”FC Barcelona”, jag sa ”Messi” och ”Iniesta”. Fortfarande, samma tystnad, tomma förtvivlade ögon. Amanda bröt in, men hon kan inte ens skolspanska. Däremot kan hon portugis, började tala i märkliga, grötiga diftonger: Hon uttalade fotboll som ”FOJTIBJOL”, vilket gjorde chauffören ännu mer förvirrad. Han bad om adressen, för han ville knappa in den på gps:en, men vi hade den inte.

”GJAND ARJENIJ DI FOJTIBJOL”, skrek Amanda och gjorde tecken till honom som genom glasruta. Men där fanns bara tomhet.

Till slut hittade adressen på biljetten och han satte av i en febrig färd genom kvällstrafiken. Stelryggad och rädd. Jag förstår fortfarande inte. Hur kunde han inte veta?