Jobbar lite i hotellobbyn på Scandic Park Hotel idag. Jag tycker mycket om att sitta i den här typen av miljöer. Uppsluppna konferensgäster blandas med mer udda typer, som trion som sitter rakt över här. Två äldre män och en ung kille. Ynglingen berättar om filmen King’s Speech. De äldre männen, som är helsvenska, bryter ibland ut i tyska. Jag tror att det rör sig om en gimmickgrej, ett slags jargong. I baren sitter en ensam kvinna och dricker. Märkligt hur synen av en ensamdrickande kvinna ger så många bilder av tragik när synen av en ensamdrickande man ibland kan vara så romantisk. Eller: det kanske bara är jag. Måste kanske jobba med den biten hos mig själv. Bakom mig sitter en grupp i en workshop. De håller på med en historia, är det en film? Än så länge håller den inte riktigt ihop. ”Men vänta nu. Har svärfadern kommit ut från sjukhuset nu?” frågar den ene. De andra tystnar. Jag ser dem inte, men gissar att de dystert tittar ner i pappren. De får det inte riktigt att fungera. Den kvinnliga bartendern är värdig och rakryggad, sveper elegant mellan borden, plockar ljudlöst bort servetter och lite glas.

Jag noterar att den workshoppande gruppen tystnar och ser lite besvärade ut när kvinnan närmar sig deras bord. Ah, de sysslar med hemligheter, för deras öron endast. De fortsätter mumla med varandra när de säkrat att kvinnan är borta. Jag finner detta mycket rart.