Vi ropade: ETT, TVÅ, TRE – VÄX!

ETT, TVÅ, TRE – VÄX!
ETT, TVÅ, TRE – VÄX!
ETT, TVÅ, TRE – VÄX!
ETT, TVÅ, TRE – VÄX!

Men potäterna växte inte. Amanda lade ifrån sig dem på bordet. Det blev lite underlig stämning sen. Vi hade hållit potäter i famnen och ropat åt dem att de skulle växa. Det var svårt för oss att resa oss från det sen. Svårt för oss att förhålla oss till det där. Potäterna låg där på bordet, det var som om de förmörkat oss, som om de förgiftat hela vår kväll.