Jag tillbringade dagen igår med att återhämta mig efter det som hände i förrgår.

I korthet:

Jag gjorde ett jobb som moderator för Handelshögskolan på Audi Forum och sedan åt jag middag med hela Schulman Show-gänget på Italiano. Efter middagen tog vi en öl på Teatergrillen och när de stängde, vid ett, bestämde jag mig för att åka hem till min familj. När jag kom till porten upptäckte jag att de plötsligt bytt kod. Jag kom inte in. Jag kunde inte förstå hur det kunnat hända – berättar de inte om kodbyten i förväg? Det kunde väl aldrig varit så att Amanda glömt att berätta för mig om att de bytt kod i huset?

Jag hade heller ingen nyckel, för Amanda har haft bort den nyckel som jag gav henne och därför hade hon tagit min.

Jag försökte ringa Amanda, men kom snart på att hon glömt både sin egen och min telefonladdare på jobbet. hon brukar glömma att ladda telefonen på natten och då tar hon helt enkelt med sin laddarna till jobbet och så blir de kvar där. Hennes telefon var alltså död. Det finns inget hemnummer. Jag kunde inte kontakta henne på något sätt. Vi bor på tredje våningen, så det går inte att kasta sten mot våra fönsterrutor.

Jag fick helt enkelt vänta på att någon skulle komma in i eller gå ut från fastigheten. Det gick en timme. Det gick två timmar. Det började bli kallt. Jag stannade en polis och frågade om han kunde hjälpa mig in. Polisen var vänlig, men varskodde mig om att det inte går till så.

Till slut frös jag väldigt mycket. Det var den där natten då det blåste så förbannat, ni minns? Då upptäckte jag i min ficka nycklarna till min bil. Underbar känsla! Jag satte mig i bilen, satte på värmen och väntade där en stund. Rattade lite med radion. Lyssnade på en mycket intressant intervju med Leif GW Persson. Han menar att det bara är en tidsfråga innan en terroristorganisation lyckas detonera en atombomb i en västerländsk storstad. GW Persson var oroad för detta eftersom det skulle innebära att västerlandets demokrati skulle sättas ur spel. Vi skulle få våra egna Guantanamo Bays här i Europa. Otroligt intressant intervju. En och en halv timme lång.

Det började ljusna så smått. Vid fem på morgonen kom de första hundägarna ut. Dock ingen från min port som jag noga övervakade. Sen kom de första joggarna. Klockan blev halv sex. Jag kände plötslig munterhet i denna jävla misär – bara en halvtimme kvar tills Adam och Gry börjar på Mix Megapol!

Klockan kvart i sex, efter att jag väntat i fem timmar, kom tidningsbudet med DN och öppnade min port. Jag kastade mig in efter denne och kom till sist in.

Amanda tog emot. Hon sa att hon just hade vaknat och att hon blivit ”jätteorolig” när hon såg att jag inte var i sängen. Jag sa till henne att det måste varit fruktansvärt för henne att uppleva och sen gick jag och lade mig.