Sitter på min terrass utanför hotellrummet på Furillen. Det är vindstilla och vad kan det vara, elva grader, tolv kanske. Charlie ligger där inne och sover efter en rövarnatt – hon vaknade klockan fem, ställde sig upp i spjälsängen och skrek: ”MAT!” Jag försökte istället ge henne en napp, men överlyckligt kastade hon nappen åt helvete och skrek: ”MAT!”

Då var det bara att ge henne mat.

Jag är så trött, nära en brytningspunkt, kanske. Nära att tappa fattningen, göra irrationella saker av typen ”skratta vilt och kasta stol i vägg” och folk försöker lugna mig där jag står i mitt vansinnesskratt som försiktigt övergår till förtvivlad gråt och jag får klappar i ryggen, främlingar säger att det ska ordna sig, och jag lugnar ner mig, de släpper taget om mig, kontrollerar varsamt hur det är fatt med mig, jag gör en försiktigt avvärjade gest med handen, det är mitt sätt att meddela: ”Tack, jag har lugnat mig.” Och jag vänder mig långsamt om för att gå och sova, men så blixtsnabbt vänder jag tillbaka, rusar förbi dårarna som står där med garden nere, plockar upp en stol till och sular med full kraft in i väggen. Och så gapskratt på det, och förtvivlad gråt och upp med gesten, allt är bra nu, och så PANG, där rök en stol till in i husväggen!