Tomas Tranströmer skrev en dikt om kaffe. Han kunde skriva om vad som helst, allt blev vackert. Han beskrev i den där dikten hur kaffet bars ut på en uteservering ”med stolar och bord granna som insekter”. Och där stod koppen som ett svart öga som tittade rakt in i solen utan att blinka. Det är en härlig formulering.

Men det handlar ju om svart kaffe. Det blir inte samma precisa romantik om man häller mjölk i. Vad är detta för öga som tittar in i solen utan att blinka? Ja, det blir ju fråga om ett brunöga.

Brunöga har inte exakt samma poetiska klang, eller vad säger ni.