Jag har aldrig förstått mig på konst. Kan det ha att göra med att jag är färgblind? Ge mig en tavla, vilken som helst, och jag lovar er att jag inte kommer att rysa av välbehag. Det finns ett avbildande element där som helt enkelt inte är intressant. Så är det ju inte med texter. Det är ju ett eget sätt att kommunicera, ett sätt att genom text skapa bilder i människors medvetande. Därför är texterna alltid överlägsna bilderna.

Jag ser en tavla och får redan bilden serverad.
Jag läser en text och får skapa min egen bild.

Med musiken förhåller det sig annorlunda. Här finns inga bilder, nästan bara känslor. Tyvärr är jag tondöv, kan inte känna en enda känsla. Bortsett från när jag här en riktigt maffig musikal. Då kan jag rysa och känna ”oj” och ”wow”.

Men texterna! Eller: de riktigt bra texterna! Skickar med en text av Tranströmer. Inget konstverk eller musikstycke kan påverka mig mer,

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.