Det kom ett brev på posten, adresserat till ”författare herr Alex Schulman”.

Elegant snirklig stil och tre kronor-emblemet tryckt både upptill och nertill. Brevet förkunnade att Riksdagens talman hade äran att bjuda mig på middag. Jag blev mycket glad för denna inbjudan, jag känner ju inte talmannen, men de gånger jag sett honom stå och härska i riksdagen, så har jag tyckt att han verkar vara en rätt skön kille. Jag svarade per post att det vore en ära att komma och det var först i förrgår, kvällen för själva middagen, som jag började fundera på hur man ska bära sig åt på en sådan middag.

Ska man ha med sig en blomma eller kanske en flaska champagne? Kommer det bara att vara jag, talmannen och hans fru? Jag såg framför mig hur jag och talmannen avrundade middagen framför en brasa, där vi skrockande tog en whiskypinne och utbytte sköna grabbigheter.

Så var det nu inte. Middagen var för 130 gäster i Riksdagens stora middagssal. Jag anlände i god tid och uppe i den ståtliga trappan stod talmannen med entourage bestående av tre vice talmän. Jag blev tillsagd av viskande kvinna att bocka och ta i hand, börja till vänster och beta mig bortåt. Jag skötte mig mycket bra, bockade djupt och vidmakthöll rak rygg, som vore de kungar och presidenter.

Jag fick sedan ett glas champagne och uppmuntrades att ”mingla” med de övriga gästerna. Jag såg ut över denna människogrogg av partiledare, näringslivspampar och andra höjdare och förstod genast att herregud, jag känner ju ingen här. Jag hade föreställt mig att om de bjöd mig kanske de också hade bjudit någon av typen Ronnie Sandahl och så kunde vi stå i ett hörn och fnissa. Jag ställde mig lite avsides och drack min champagne. Låtsades skicka sms, stel kropp, känsla av panik, insikten att jag är en ensam idiot bland en elit som inte vill ha med mig att göra.

Men så hände det. Jag såg Mark Levengood! Jag känner Mark Levengood! Jag kastade mig ut i folkhavet, brottade mig fram och anlände till den goe finnen. Jag ville krama honom, han ville ta i hand. Han var strängt upptagen, stod och pratade med Håkan Juholt. Jag störde alldeles tydligt i deras samtal. Mark hälsade kort och vände sig åter till Juholt.

Och vad skulle jag göra? Skulle jag försvinna därifrån? Mark var min enda chans till värdighet. Så jag stod kvar.

Mark och Håkan talade intensivt med varandra och jag försökte med blickar, leenden och skratt delta i detta samtal. Men jag var ingen deltagare, varken Håkan eller Mark tittade på mig. De bjöd inte in mig. Känslan av att jag borde gå växte sig starkare, de ville uppenbarligen inte ha med mig att göra, men jag kunde omöjligt lämna denna livboj. Jag försökte därför lite mer aktivt inflika någon smart liten lustighet efter att Mark sagt något, denna lustighet möttes av vänliga leenden från både Juholt och Mark – och så vände de sig mot varandra och fortsatte. Jag blev lite ledsen. Jag kände mig direkt sviken av Mark! Jag ville skrika: ”JAG TRODDE DU VAR MIN VÄN!” Jag sa ingenting. Men jag stod kvar.

Efter fem förnedrande, fasansfulla minuter där jag stått och försökt delta i en konversation som inte vill ha mig, så vände sig Juholt plötsligt mot mig. Han tittade på mig! Han log! Han pratade med mig! Mark såg mycket störd ut, men jag kände: Nu vänder det! Det är min tur nu! Juholt var varm, intresserad, vi pratade länge. Plötsligt var det Mark som kom på mellanhand och hade jag varit en vänlig man så hade jag bjudit in honom i samtalet, men jag kände ilska mot finnen. Jag vägrade! Jag gav honom inte en blick och inte Håkan heller.

Det var bara jag och Håkan Juholt, det kändes som om vi stod där i evigheter. Människor kom fram och ville byta några ord med Juholt, och under de tystnaderna så bytte jag och Mark någon vänlig och falsk blick mot varandra, och sen vände sig Juholt åter till mig. Seger! Triumf!

Sen ringde det i en klocka, dags för middag. Juholt ursäktade sig, jag ropade efter honom att det var roligt att ses och gjorde sedan ”telefontecknet” med handen mot tinningen.

Jag förstår inte varför jag gjorde det. Vi har inte varandras nummer. Varför skulle han vilja ringa mig?

Det var olyckligt. Jag tänker fortfarande på det i ångest. Jag blev väl lite exalterad, kanske. Dumt, dumt, dumt.

(Krönika i dagens Aftonbladet)