Jag har aldrig förstått mig på konst. Kan det ha att göra med att jag är färgblind? Ge mig en tavla, vilken som helst, och jag lovar er att jag inte kommer att rysa av välbehag. Det finns ett avbildande element där som helt enkelt inte är intressant. Så är det ju inte med texter. Det är ju ett eget sätt att kommunicera, ett sätt att genom text skapa bilder i människors medvetande. Därför är texterna alltid överlägsna bilderna.

Jag ser en tavla och får redan bilden serverad.
Jag läser en text och får skapa min egen bild.

Med musiken förhåller det sig annorlunda. Här finns inga bilder, nästan bara känslor. Tyvärr är jag tondöv, kan inte känna en enda känsla. Bortsett från när jag här en riktigt maffig musikal. Då kan jag rysa och känna ”oj” och ”wow”.

Men texterna! Eller: de riktigt bra texterna! Skickar med en text av Tranströmer. Inget konstverk eller musikstycke kan påverka mig mer,

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Sitter hemma i tv-soffan. Vi har just kollat klart på Schulman Show. Det är inte så att jag njuter av att titta på mig själv, men det är lärorikt att titta på det, särskilt med Amanda, för hon brukar ofta säga vettiga saker. Idag, till exempel, sa hon att lyssnarbilderna på gästerna under klippen måste ligga närmare inpå dem. Det får inte vara översiktsbilder för då ser man inte reaktionerna. Det var bra, det ska jag skicka vidare till bildproducent-Micke. Äh, han läser väl den här bloggen. Micke, det måste vi tänka på till nästa gång!

Nu är det lite högtidsstund här, för nu är det säsongsfinal på True Blood. Och sen väntar en underbar helg. Imorgon ska vi till exempel titta på det hus som vi bestämt oss för att köpa. Vad sa ni nu då? Nu blev ni lite knäckta va?

Tyvärr har Aftonbladet introducerat en ny tv-spelare och jag kan inte lägga upp den här i bloggen av okänd anledning.

Ni kan istället klicka HÄR.

Och som vanligt – säg vad ni tycker sen!

Pappadag med Charlie. Vi är i parken. Här blir allt det monotona ännu monotonare. Samma rörelser, om och om igen. Vi åker en rutschkana en halvtimme, sen gungar vi en halvtimme. Sen upptäcker hon åter rutschkanan, tar sig an den med en otrolig glädje, som om hon aldrig sett den förut. Sen ska vi äta glass och i det fönstret tänkte jag läsa en kvällstidning. Ser fram emot det. FBK vann ju guld i hockey igår, så jag kan tänka mig att det kommer vara en massa bilder på halvnakna hockeyspelare med guldspray på hela kroppen! 

Jag är lite sjuk. Det innebär att jag sitter här i min fåtölj och tittar på när de andra riggar i studion inför Schulman Show. Vi har fått en ny LG-tv i studion, så jävla cool och stortunn. Jag vill ha en sån hemma. Förstår ni känslan när AIK spelar.  Men det är klart. Jag har ju inget hem. 

Läser ibland på Twitter och bloggar och så om människor som säger saker av typen: SÅ TRÖTT PÅ DE DÄR JÄVLA SCHULMANS! KAN DE INTE BARA FÖRSVINNA!

Det är en sorgens dag för dem, men en glädjens för oss, för nu växer Schulman-klanen. Penny Schulman är här! Anithas vatten gick inatt och vid tiorycket imorse föddes hon. Hon kommer bli väldigt tajt med vår Charlie. Charlie ska lära henne allt. De ska sno en vinare från farsan och dricka upp den i nån trapp om 13, 14 år. Kul!

Grattis, Calle och Anitha!

Minns ni att jag efterlyste en tjej här på bloggen? Min vän polis-Jonas hade sett henne på ett flygplan och trots att han inte kunde slita blicken från henne under hela resan vågade han inte gå fram. Jag skrev historien här på bloggen och bad folk höra av sig. Vem var hon? Var fanns hon? Vad heter hon?

Tjejen är nu upphittad! Kontakt har etablerats! Nu håller vi tummarna. Tänk, vilken historia. Tänk, vilket tal jag ska hålla på deras bröllop.

Jag håller er uppdaterade!

Får ett brev från tandläkaren, där han beskriver vad han vill göra med mina tänder. Han skickar med en skiss för att jag ska förstå. Det ser overkligt ut. Det påminner om skisser av det slag som generaler böjer sig över inför avgörande slag i krig. Det kommer att bli en fruktansvärd strid, det står klart. Vi ska attackera tänderna på alla fronter, det blir blixtkrig, attacker framifrån och från flankerna. Totalanfall. Tänderna är ondskefulla små saker och de kommer inte att ge sig utan strid, men jag och min tandläkare kommer att klara det här. Vi kommer att vara så oerhört brutala.

Vi måste vara laddade. Jag ska be tandis att vi gemensamt tittar på den där scenen ur gladiator när Maximus håller tal till sina mannar. Det borde väl finnas på Youtube – här! Denna film ska vi se tillsammans, jag och tandis. Och sen anfaller vi i gryningen.

Ps. jag ska alltså laga hål. Ingenting annat. Skevheten får vara kvar.

Har en stund över här i butiken och tänkte att jag kunde svara på lite frågor jag får här i bloggen.

Kära Karin.

Ja. I regel torkar sig killar efter att de urinerat. Det är lätt hänt att det blir lite snubbigt annars. Jag kan inte ana motiven till att din pojkvän säger motsatsen. Det låter lite som när man var barn och hävdade sin rätt att få vara uppe till klockan nio på kvällen utifrån det faktum att ”2alla andra i klassen brukar få vara uppe så länge”. Jag är ledsen att behöva säga det, men i det här fallet tycks din kille tyvärr vara :+: – vilket inte hindrar att han i övrigt är en förträfflig person.

Allt gott

Alex

Middagarna med brorsan Calle och Anitha blir allt märkligare ju längre in i graviditeten Anitha kommer. I helgen satt hon bara och stirrade. Sa inte ett ord, men ändå lät hon hela tiden. Ett märkligt läte någonstans i landet mellan ”morr” och ”kurr”. Plockade i maten, organiserade den på tallriken, slickade sig om fingrarna. Och så stirrade hon på oss med sina äckliga kattögon.

Anitha håller långsamt på att förvandlas till ett lodjur.