Vill ni veta något som är typiskt Amanda? DETTA! Detta är typiskt Amanda. Hon kastar en soppåse, tar fram en ny kasse, stoppar ner den i korgen – men struntar i att  fästa den runt kanterna. Det är så underligt. Det tar bara två sekunder, men hon gör det bara inte. Jag tar upp det med Amanda, jag säger till henne: detta är typiskt dig. Hon undrar om jag hatar henne för det. Jag säger till henne: Det är inte därför jag älskar dig. Hon funderar en liten stund och så vänder hon sig mot mig och säger.

”Vet du vad, Alex? Pedanter, det är världens mest ointressanta människor. Vet du varför? De har inget liv. De har inget innehåll. Det enda de tänker på är att hålla rent. Det är allt. Jag är ingen pedant, jag tänker på en massa saker. Jag har inte tid att fästa den där kassen, för jag fyller mitt liv med innehåll. Pedanterna tänker smått. De ägnar sin tid åt att tänka på det lilla. Jag struntar i det lilla! Det är inte för mig. Jag tänker på det stora och i det stora finnas det ingen plats för papperskorgar.

Sen går hon och sminkar sig.

Vad sa ni nu då? Jag har köpt en ny cykel! Och inte vilken cykel som helst – jag har designat den själv! Färgerna i alla fall. Jag gick in på en sajt och så målade jag min egen cykel. Folk tittar långt efter mig på stan. En ytlig bekant som jag träffade igår när jag cyklade förbi Norrmalmstorg frågade häpet om jag var färgblind.

Och det är jag ju.

Jag skulle kanske inte gjort detta själv. Jag skulle kanske tagit hjälp av någon med färgseende. Men vafan. Jag älskar den ju! Varför ska jag cykla runt och vara ängslig? Detta är min cykel och mina färger! Jag råkar gilla orange, gul och vit. OKEJ???

Jag ville att min kedja skulle vara orange och nu är den det! Bra!

Bra, Alex!

(Om ni vill göra en egen cykel, så kan ni gå in HÄR. Det är en god vän till mig som driver företaget, det vore kul om jag kunde hjälpa dem med en länk som kanske ger några besök)

Jag tillbringade dagen igår med att återhämta mig efter det som hände i förrgår.

I korthet:

Jag gjorde ett jobb som moderator för Handelshögskolan på Audi Forum och sedan åt jag middag med hela Schulman Show-gänget på Italiano. Efter middagen tog vi en öl på Teatergrillen och när de stängde, vid ett, bestämde jag mig för att åka hem till min familj. När jag kom till porten upptäckte jag att de plötsligt bytt kod. Jag kom inte in. Jag kunde inte förstå hur det kunnat hända – berättar de inte om kodbyten i förväg? Det kunde väl aldrig varit så att Amanda glömt att berätta för mig om att de bytt kod i huset?

Jag hade heller ingen nyckel, för Amanda har haft bort den nyckel som jag gav henne och därför hade hon tagit min.

Jag försökte ringa Amanda, men kom snart på att hon glömt både sin egen och min telefonladdare på jobbet. hon brukar glömma att ladda telefonen på natten och då tar hon helt enkelt med sin laddarna till jobbet och så blir de kvar där. Hennes telefon var alltså död. Det finns inget hemnummer. Jag kunde inte kontakta henne på något sätt. Vi bor på tredje våningen, så det går inte att kasta sten mot våra fönsterrutor.

Jag fick helt enkelt vänta på att någon skulle komma in i eller gå ut från fastigheten. Det gick en timme. Det gick två timmar. Det började bli kallt. Jag stannade en polis och frågade om han kunde hjälpa mig in. Polisen var vänlig, men varskodde mig om att det inte går till så.

Till slut frös jag väldigt mycket. Det var den där natten då det blåste så förbannat, ni minns? Då upptäckte jag i min ficka nycklarna till min bil. Underbar känsla! Jag satte mig i bilen, satte på värmen och väntade där en stund. Rattade lite med radion. Lyssnade på en mycket intressant intervju med Leif GW Persson. Han menar att det bara är en tidsfråga innan en terroristorganisation lyckas detonera en atombomb i en västerländsk storstad. GW Persson var oroad för detta eftersom det skulle innebära att västerlandets demokrati skulle sättas ur spel. Vi skulle få våra egna Guantanamo Bays här i Europa. Otroligt intressant intervju. En och en halv timme lång.

Det började ljusna så smått. Vid fem på morgonen kom de första hundägarna ut. Dock ingen från min port som jag noga övervakade. Sen kom de första joggarna. Klockan blev halv sex. Jag kände plötslig munterhet i denna jävla misär – bara en halvtimme kvar tills Adam och Gry börjar på Mix Megapol!

Klockan kvart i sex, efter att jag väntat i fem timmar, kom tidningsbudet med DN och öppnade min port. Jag kastade mig in efter denne och kom till sist in.

Amanda tog emot. Hon sa att hon just hade vaknat och att hon blivit ”jätteorolig” när hon såg att jag inte var i sängen. Jag sa till henne att det måste varit fruktansvärt för henne att uppleva och sen gick jag och lade mig.

Calle: Hade vi nåt möte eller nåt skit den 18 april?
Jag: 18 april? Ingen aning.
Calle: kan du kolla det lite snabbt. Vore bussigt. Det har kört ihop sig nåt överjävligt den kvällen för mig.
Jag: Jaha. Vad är det då?
Calle: Äh, ska ner till Göteborg och göra ett litet tv-gig.
Jag: Vad är det för gig?
Calle: Äh, inget märkvärdigt.
Jag: Ok. Vi har ingenting den 18 april, så det är ju lugnt.
Calle: Skönt! För det där hade blivit tufft att avboka det lilla gigget.
Jag: Okej. Vad var det för nåt då?
Calle: Vem vet mest.
Jag: Vem vet mest?
Calle: Just precis.
Jag: Vad är det?
Calle: Frågesportprogrammet på SVT med Rikard Olsson, så att…
Jag: Så att?
Calle: Jorå, så att…det blir lite körigt hela den torsdagen där.
Jag: Jaha. Har inte sett “Vem vet mest”. Det går lite udda tider, va?
Calle: 19.00.
Jag: Ok.
Calle: Så ska man ner till Göteborg på tv-giggerier.
Jag: Det låter kul, Calle.
Calle: Äh, det där skiter väl jag i. Bara ett litet gigg.
Jag: Ok.
Calle: Ett litet giggeli-gigg.
Jag: Jag måste sticka, Calle.
Calle: Du, jag måste rusa. Ska på möten och skit.
Jag: Ok. Hej då.
Calle: Hej med dig.

Sitter på Calles jobb och förbereder dagens inspelning av Schulman Show. Så här ser det ut när vi jobbar, om ni är intresserade. Vi sitter vid två datorer och försöker hitta ämnen som kan vara roliga att ta upp. Idag är det lite tungt, kanske. Just nu lyssnar vi igenom min radiokollega Gert Fylkings makalösa intervju med en porrskådis. Det är det mest bedrövliga jag har hört. Sorgligt på så många plan. Vi väljer nu ut de mest obehagliga bitarna ur intervjun – som när Gert frågar om var hon vill ha satsen någonstans – och så pratar vi om detta i programmet.

Min älskade Amanda. Hon är otrolig. Hon är den bästa mamman. Ni skulle se Amanda och Charlie tillsammans – två människor som avgudar varandra. Det finns något underbart mellan de två. Dessutom kombinerar hon denna mammaroll med sin karriär. Hon har nu byggt upp en idé om ett program om syrianer som hon just sålt in till TV3. Hon är otroligt duktig. Det känns alltid så svårt att visa min uppskattning för henne. Jag försöker ibland med charkuterier. Som idag. Vi dricker lite vin och äter riktigt rinnig kittost.

Idag firar vi dessutom. Vi har hittat vårt drömhus. VI SKA HA DET!
Nu är det bara att bjuda utav helvete och hoppas på det bästa.
Vill ni se bilder på huset – titta HÄR.

Går till pizzerian på hörnet för att låna lite mjölk till mitt kaffe. Mannen i kassan säger SJÄLVKLART och frågar om jag vill ha hela paketet. Jag säger nejdå, jag vill bara ha en skvätt. Till kaffet. Han häller upp i plastmugg, fyller den ända upp trots att jag ropar ”Stopp” och ”tack”. Han är så otroligt vänlig, den här mannen. Han har så mild blick, man ser att han är en god far.

Jag äter där ibland, mannen i kassan sätter prestige i att redan i förväg veta att jag vill ha min pizza välgräddad, han blir upphetsad när han ser att jag ska be om det, avbryter mig, blir högljudd, ropar: ”VÄLGRÄDDAD!” Jag säger ”ja tack” och han nickar glatt mot mig och vänder sig bakåt till pizzabagaren, också han har uppfattat det, välgräddad ska det bli.

Och sen sitter jag där och äter i min ensamhet. När jag äter bearnaisepizza händer det att han kommer föbi mitt bord med en extra burk bearnaise. Han är så väldigt fin, den mannen.

Missade ni min premiär av radiotalkshowen SCHULMAN på radio1 i måndags? Nu kan man efter mycket om och med lyssna på den i efterhand. Ni kan lyssna genom att klicka HÄR.

Jag tjatar på cheferna att lägga upp den på Itunes och de säger att det är på gång! De ska bara få godkänt från Apple först. Till dess kan ni lyssna på den via länken ovan. Och som vanligt – alla synpunkter på programmet tar jag tacksamt emot.

(PS. Fick kritik någonstans för att ämnena i radioprogrammet tangerar saker jag skrivit om i bloggen. Men så är det ju, i den här bloggen skriver jag ner allt jag funderar på. En del saker utvecklar jag vidare i radion, andra inte.)

 50 kr: Evert Taube :++:
För att vara nationalskald är han sällsamt bortglömd. Det finns ingen idag som “förhåller sig” till Evert Taube. Ingen anger Evert Taube som referens i något sammanhang. Om man bortser från göteborgaren Håkan Hellström. Taube existerar bara på mormors LP-skivor och på gulnade fotografier. Jag har inget emot Evert Taube, men det måste sägas: han åldras dåligt.

20 kr: Astrid Lindgren :+++:
Det var väl bra? Astrid Lindgren får aldrig något Nobelpris och tröstpriset blir att hon får bli motiv på 20-lappen, den sedel som är allra mest spridd i Sverige. Jag hade förvisso tyckt att det hade varit lite mer avantgarde av Riksbanken att sätta Pippi Långstrump där. Eller Karlsson på taket. Det hade blivit festligt, pengarna hade sett ut lite som leksakspengar, något från Monopolspelet. Men visst är det så att vi älskar Lindgrens karaktärer mer än vad vi älskar henne.

 100 kr: Greta Garbo :++++:
Vår enda riktiga världsstjärna ska självfallet pryda en av våra lappar. Vi är i allmänhet dåliga på att hedra denna stora kvinnas minne, hennes filmer visas inte ens som matinéer längre på SVT. Det här var ett bra val.

 200 kr: Ingmar Bergman  :++++:
Riksbankens regel är tydligen att inga levande människor ska finnas på några lappar – man ska inte kunna betala med sig själv. Bergman är den mest “nyliga” av våra nya motiv. Själv skulle han sannolikt protestera våldsamt om han fick nys om saken – han hatade ju alla former av k”änslomässigt rabalder”, alla typer av hyllningar och homager. Men nu när han är död och han inte längre har något att säga till om tycker jag att det är fint att han finns med oss i våra plånböcker.

 500 kr: sångerskan Birgit Nilsson :++:
Det utan tvekan svagaste namnet. Själv har jag inget som helst förhållande till Birgit Nilsson. Så har jag heller inget som helst förhållande till 500-lappar. Vem går runt med så stora sedlar?

Kom hem från inspelningen av ”Har du hört den förut” med en känsla av obehag. Jag valde att se det hela som ett experiment, jag tänkte att jag skulle dra det hela ända in i kaklet. Jag bestämde mig för bara leverera oerhört grova skämt. Jag ville servera skämt som var så mycket bortom alla gränser att hela programmet skulle skaka i grunden. Det är klart att det ibland blev lite obehaglig stämning. Jag vandrade snabbt från dvärgsexskämt och incesthistorier till vitsar om oralsex med horor och någon obehaglig grej om tidelag.

Någon gång fnissades det, men för det mesta var det märkligt tyst.

Det var spännande! Men som experiment betraktat var det nog ganska misslyckat.

Nu ska vi lägga oss i sängen och titta på True Blood! Alex Skarsgård håller på att avslöjas som vampyrblodskrängare – Magistern är rasande. Skarsgård skyller allt på Bill, men det Skarsgård inte vet är att Bill bytt sida från drottningen till kungen och kungen vet mycket väl vem som sålt vampyrblod och vem som inte gjort det. Där är vi just nu. Säg inte hur det går.