Väderkillen på Nyhetsmorgon är sanslöst nervös. Står med tom blick och pratar på sådant sätt att man vet att han inte är MEDVETEN om vad han säger. Skulle man lyckas smyga in ordet ”fitta” i hans manus skulle han utan reflektion läsa upp det.
Alldeles nyss. Han skulle säga ”behagliga temperaturer”, men sa ”behärliga temperaturer”.
Han är nervös, men jag tror på honom. Nu ger vi honom alla en ny chans till 10-nyheterna!
Väntar på att klockan ska bli lite mer så att jag kan väcka Amanda. Den är inte ens 9 än, måste vänta MINST en halvtimme till. Om jag väntar en timme så är jag OTROLIGT duktig. Men det klarar jag nog inte. Halv tio väcker ja henne. Jag har bara ätit en halv macka, så att jag ska kunna äta en andra frukost när Amanda vaknar. Och Charlie får kanske ett ägg till. Tråkig Nyhetsmorgon idag. SKITTRÅKIGT! Och de där ledtrådarna till hemliga gästen – orka.
Jaja, det kanske blir bättre.
Idag ska vi titta på hus.
Sen måste jag sätta mig med min radiotalkshow som har premiär imorgon. Måste hitta en grundrörelse i programmet. Jag pratade med Amanda om det igår och hon hade en massa bra idéer. Märkligt. Jag kan inte göra något i jobbväg längre utan att kolla av med Amanda. Det är bra. Jag ska vara glad för det. Bara hon inte lämnar mig. Då är det ju inte alls bra.
Charlie vaknade strax efter sex, Amanda försökte muta henne med den där dåren Pippi, och det fungerade ett tag. Charlie tyckte att det var festligt när Pippi tvingade Tommy och Annika att äta en mask, och hon tyckte om när Pippi mobbade Tommy när han hade ett dumt förslag på flaskpostmeddelande.
Men det fungerade bara i 30 minuter, sen ropade hon MAT och då var det bara att gå upp och koka ägg. Charlie tycker om ägg, hon vill mosa dem själv i handen, hon tittar på mig i triumf när hon gör det, som en ond superhjälte som krossar en sten i handen för att visa de häpna, oskyldiga vittnena vilka krafter han egentligen besitter.
Nu äter vi frukost. Nyhetsmorgon har just börjat. När jag såg Tilde de Paula fick jag lite ångest. Jag funderade på det en stund. Varför ger Tilde de Paula mig ångest? Sen kom jag på: Tilde i Nyhetsmorgon signalerar så mycket SÖNDAG att jag får ångest.
Det är alltså inte Tilde i sig som ger mig ångest. Det är söndag.
Lördag kväll, vi sitter hemma. Det är mysigt och härligt, men kanske inte direkt spännande, ingenting att skriva hem om. Kanske är hela mitt liv just nu inte mycket att skriva hem om. Det känns som att allt är satt på paus tills vi hittar ett hus. Jag kan inte börja skriva min nya bok om jag inte har ett eget hem. Eller: det är åtminstone vad jag säger. Det är den formella anledning som jag anger till att jag inte börjat skriva på nästa bok.Jag måste ha ett hem först, säger jag.
En informell anledning är nog att jag är inne i en period av dåligt självförtroende. Jag har varit det sedan i början av januari.
Jag har varit låg och lite ängslig, inte vågat göra de saker jag annars vågar. Jag har varit lite ur fas – är fortfarande det. Häromdagen pratade jag med Amanda om det här och då sa hon just det: ”Du är inne i en period av dåligt självförtroende just nu.” Det var så skönt att höra henne säga det. Då kunde jag sluta låtsas och konstatera: Jag är inne i en period av dåligt självförtroende.
Och det ska gå över endera veckan, endera månaden.
Men just nu är jag inne i en period av dåligt självförtroende. Kändes skönt att våga berätta det för er också. Jag känner mig plötsligt lite starkare.
Det kom ett brev på posten, adresserat till ”författare herr Alex Schulman”.
Elegant snirklig stil och tre kronor-emblemet tryckt både upptill och nertill. Brevet förkunnade att Riksdagens talman hade äran att bjuda mig på middag. Jag blev mycket glad för denna inbjudan, jag känner ju inte talmannen, men de gånger jag sett honom stå och härska i riksdagen, så har jag tyckt att han verkar vara en rätt skön kille. Jag svarade per post att det vore en ära att komma och det var först i förrgår, kvällen för själva middagen, som jag började fundera på hur man ska bära sig åt på en sådan middag.
Ska man ha med sig en blomma eller kanske en flaska champagne? Kommer det bara att vara jag, talmannen och hans fru? Jag såg framför mig hur jag och talmannen avrundade middagen framför en brasa, där vi skrockande tog en whiskypinne och utbytte sköna grabbigheter.
Så var det nu inte. Middagen var för 130 gäster i Riksdagens stora middagssal. Jag anlände i god tid och uppe i den ståtliga trappan stod talmannen med entourage bestående av tre vice talmän. Jag blev tillsagd av viskande kvinna att bocka och ta i hand, börja till vänster och beta mig bortåt. Jag skötte mig mycket bra, bockade djupt och vidmakthöll rak rygg, som vore de kungar och presidenter.
Jag fick sedan ett glas champagne och uppmuntrades att ”mingla” med de övriga gästerna. Jag såg ut över denna människogrogg av partiledare, näringslivspampar och andra höjdare och förstod genast att herregud, jag känner ju ingen här. Jag hade föreställt mig att om de bjöd mig kanske de också hade bjudit någon av typen Ronnie Sandahl och så kunde vi stå i ett hörn och fnissa. Jag ställde mig lite avsides och drack min champagne. Låtsades skicka sms, stel kropp, känsla av panik, insikten att jag är en ensam idiot bland en elit som inte vill ha med mig att göra.
Men så hände det. Jag såg Mark Levengood! Jag känner Mark Levengood! Jag kastade mig ut i folkhavet, brottade mig fram och anlände till den goe finnen. Jag ville krama honom, han ville ta i hand. Han var strängt upptagen, stod och pratade med Håkan Juholt. Jag störde alldeles tydligt i deras samtal. Mark hälsade kort och vände sig åter till Juholt.
Och vad skulle jag göra? Skulle jag försvinna därifrån? Mark var min enda chans till värdighet. Så jag stod kvar.
Mark och Håkan talade intensivt med varandra och jag försökte med blickar, leenden och skratt delta i detta samtal. Men jag var ingen deltagare, varken Håkan eller Mark tittade på mig. De bjöd inte in mig. Känslan av att jag borde gå växte sig starkare, de ville uppenbarligen inte ha med mig att göra, men jag kunde omöjligt lämna denna livboj. Jag försökte därför lite mer aktivt inflika någon smart liten lustighet efter att Mark sagt något, denna lustighet möttes av vänliga leenden från både Juholt och Mark – och så vände de sig mot varandra och fortsatte. Jag blev lite ledsen. Jag kände mig direkt sviken av Mark! Jag ville skrika: ”JAG TRODDE DU VAR MIN VÄN!” Jag sa ingenting. Men jag stod kvar.
Efter fem förnedrande, fasansfulla minuter där jag stått och försökt delta i en konversation som inte vill ha mig, så vände sig Juholt plötsligt mot mig. Han tittade på mig! Han log! Han pratade med mig! Mark såg mycket störd ut, men jag kände: Nu vänder det! Det är min tur nu! Juholt var varm, intresserad, vi pratade länge. Plötsligt var det Mark som kom på mellanhand och hade jag varit en vänlig man så hade jag bjudit in honom i samtalet, men jag kände ilska mot finnen. Jag vägrade! Jag gav honom inte en blick och inte Håkan heller.
Det var bara jag och Håkan Juholt, det kändes som om vi stod där i evigheter. Människor kom fram och ville byta några ord med Juholt, och under de tystnaderna så bytte jag och Mark någon vänlig och falsk blick mot varandra, och sen vände sig Juholt åter till mig. Seger! Triumf!
Sen ringde det i en klocka, dags för middag. Juholt ursäktade sig, jag ropade efter honom att det var roligt att ses och gjorde sedan ”telefontecknet” med handen mot tinningen.
Jag förstår inte varför jag gjorde det. Vi har inte varandras nummer. Varför skulle han vilja ringa mig?
Det var olyckligt. Jag tänker fortfarande på det i ångest. Jag blev väl lite exalterad, kanske. Dumt, dumt, dumt.
(Krönika i dagens Aftonbladet)
Dagens gäst är KD-ledaren Göran Hägglund.
Säg gärna vad ni tycker om programmet i kommentarsfältet!
Var på en liten baluns hos talmannen igår, ingenting märkvärdigt. Vi käkade litet och socialiserade. Sen drack vi kaffe upp i nån sal, inte så mycket att skriva hem om.
Vad det där är? Äh, det var namnlappen till snubben jag satt bredvid vid mitt bord. Fick med mig lappen hem av nån anledning, det var inget särskilt. Trevlig kille, absolut, utan tvekan. Höll på med finanser och grejer, sa han.
Heldag med Charlie idag. Fredagar är underbara. Vi hänger här hemma, tar en promenad till parken, kanske går vi bort till Klas och hans Maj-Lis och låter barnen leka med klossar.
Men idag blir vi hemma ett tag till, för Charlie har blivit besatt i Pippi Långstrump. Det var min kompis Mats som introducerade idén, hans son är mycket förtjust. Charlies första möte med Pippi var inte lyckat, hon försökte kasta datorn i golvet. Men nu, hon är helt fast.
Det gör mig lite oroad. Pippi Långstrump är ju dum i huvudet. En elak liten fan. Tittar just nu på när hon ror en eka med Tommy och Annika. Plötsligt börjar hon skaka båten och skrika: ”SKEPPSBROTT! STORMEN TAR OSS!”
Tommy och Annika blir livrädda. De skriker SNÄLLA SLUTA!
Men Pippi slutar inte. Hon fortsätter och skrattar rått.
Det är i ögonblick som dessa som jag hatar Pippi.