TV 3 undrade i somras om jag ville vara med i ett program som heter 24 timmar, som gick ut på att jag och Patrik Sjöberg skulle tillbringa ett dygn tillsammans i ett skärgårdshus. Jag accepterade genast, för Patrik Sjöberg var länge min enda riktiga idol i livet. Jag hade en affisch på honom i pojkrummet hemma, en underbar bild: han har just klarat 2.42 och står vitklädd med höga strumpor över de granna insektsbenen och jublar med knutna nävar.

Det var Patrik Sjöberg, sen var det Maradona och sen var det ingenting.

Jag skulle infinna mig på en exklusiv adress i skärgården. Två kamerateam följde varje steg jag tog. De sa inte ett ord, kameror och ljudbommar förflyttade sig ljudlöst efter mig. Tanken var att jag själv skulle ”hitta” Patrik i det här hemmet. Huset var hemskt marint. Allt var gjort av rep och var det inte gjort av rep så var det gjort av rotting eller trä. Men framför allt rep! Gud, vad mycket rep det var överallt. Blåvita ränder i varje tyg, Ralph Lauren-kepsar uppradade i farstun och vid panoramafönstret fanns en magnifik kikare – jag kunde se husets riktiga ägare framför mig, hur han skrockar under fördrinken och berättar för vännerna hur han brukar stå och glo i den där kikaren när nån idiot går på grund där nere på fjärden.

Jag hittade Patrik i köket, klockan var tio på morgonen och han hade redan tagit sig en öl. En stelhet infann sig, vi ville båda väl, kämpade för att hålla samtalet vid liv. Tanken från TV 3 var väl att vi nyfiket skulle börja dyrka upp varandra. Vi gjorde så gott vi kunde, men ibland blev det tyst och vi satt och tittade ner i våra ölglas.

Då kunde det hända att en inslagsproducent letade sig fram bakom någon gömma, satte sig på huk framför oss och sa: ”Alex, du har ju följt Patriks karriär. Du kanske har någon fundering på hur det kändes när han tog världsrekordet.” Jag nickade, producenten försvann, jag väntade ytterligare en tyst stund medan ljudbommarna riktades om och så sa jag: ”Kan du inte berätta hur det kändes när du tog världsrekordet.” Och så berättade han, på sitt sätt, som Patrik gör. Han mötte inte gärna blickar, han berättade utan gester eller rörelser om stora känslorörelser utan att han tycktes känna just något alls

Vi blev sedan uppmanade av inslagsproducenten att utforska huset. Om vi hittade ett par tennisracketar så kunde vi gå ut och spela tennis om vi ville. Om vi hittade ett par båtnycklar så kanske det kunde vara en idé att ta reda på var båten fanns någonstans. Överallt i huset hade produktionen placerat ut samtalsämnen.

På ett soffbord låg min bok ”Skynda att älska”, tanken var att Patrik skulle upptäcka den, slöbläddra i den en stund och utbrista: ”Den handlade om din farsa, va?” Och så skulle jag berätta.

På ett eget bord som var placerat centralt i vardagsrummet fanns ett vackert inramat porträtt på Viljo Nousiainen. Bredvid tavlan fanns ett tänt ljus. Jag minns att jag fann det makabert. Jag visste vem han var, att han var död och att han hade stått mycket nära Patrik Sjöberg. Jag tyckte att det kändes olustigt att börja prata med en främmande man om hans sorg, om hans stora förlust i livet. En inslagsproducent pilade fram, tog mig lite avsides, pekade diskret på tavlan och viskade: ”Du kan ju tala några ord om Viljo och om saknaden som Patrik måste känna efter honom.” Jag pekade menande på tavlan, Patrik upptäckte den, såg på den en stund och sa: ”Ska vi spela tennis?” Och så spelade vi tennis. Och vi drack mer öl. Och trots att vi hela tiden hade två kamerateam efter oss så kunde vi till slut prata ledigt med varandra. Han berättade sent på kvällen att han skrev på en bok. Han sa att han trodde att den skulle röra om, både för honom själv och för många andra. Han sa att det var en fruktansvärd bok – ”ingenting man ger bort i julklapp”. Och så skrattade han.

Jag har nu läst hans bok. Och jag tänker tillbaka på det inramade porträttet på Viljo Nousiainen. Och jag tänker två saker. Dels på hur många minor vi går på utan att veta om det, hur mycket mörker och hemlighet det finns överallt, hur vi hela tiden trampar på ömma punkter utan att ha en aning. Och dels tänker jag på boken. Patrik Sjöberg hade ju fel. Detta är precis en sån bok som man ger bort i julklapp. Det här är en bok som borde läsas av alla.

(krönika från dagens Aftonbladet)