I en intervju med tidningen GP säger Eurovision-aktuelle Eric Saade: ”Parkeringsböter är typiskt mig, det är min stil. Bara i går fick jag två. Jag parkerar på handikapplatser hela tiden, för att jag inte orkar hitta någon parkering.”

Det finns så många skikt här, så många olika saker som fascinerar med citatet. Sättet på vilket han ser böter som en del av en image, som en del av en livsstil. Hur han skryter om att detta sker ofta – dagen innan intervjun hade han fått två stycken! Och slutligen hur han liksom på lattjo gör klart att han av lathet brukar parkera på handikapplatser.

Uttalandet har gjort en del människor upprörda. De startar Facebook-grupper som utgår från det faktum att de HATAR Eric Saade. Andra, som KD-politikern Ewa Samuelsson, skriver opportunistiska brandtal på debatt­sidor om de handikappades rätt till parkeringsplatser.

Själv blir jag inte det minsta upprörd. Men jag avfärdar ­honom heller inte som dum i huvudet och går vidare i livet. Jag fascineras plötsligt av honom på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns plötsligt ­något intressant där – här har vi en ung, jagsvag människas sätt att meddela omvärlden att han inte riktigt bottnar.

Detta var inte min bild av Eric Saade. Jag trodde han var en trygg liten pöjk, en söting som man rufsar i luggen och nyper i kinden, som helst sitter hemma med flickvännen Molly Sandén och dricker O’Boy och tittar på Twilight-­filmerna. Jag är överraskad och vill veta mer om honom och jag läser därför en lång rad intervjuer som vittnar om att Eric Saade inte alls kan må särskilt bra. I?flera av dessa intervjuer talar han om sig själv i tredje person. ”När Eric går upp på scen är det performance som gäller”, säger han vid något tillfälle. ”De kommer att få se den vanliga Saade”, ­säger han till en annan reporter som undrar vad svenska folket har att vänta sig av hans nummer. I Dagens Nyheter avslöjar han sitt hemliga vapen – sitt utseende: ”Sedan handlar det mycket om mitt fejs, mina ögon. Det är x-faktorn”. Han talar plötsligt engelska! Säger att han inte är någon vanlig artist, utan en ”performer”. Han håller inte på med pop, utan ”entertainment”. Han tycker inte om att ”giga inför tomma arenor” och förklarar varför: ”Publiken är halva artisten, brukar jag säga.” Aha. Så, det brukar du säga!

Gud, vad intressant!

Eric Saade måste vara den enda 20-åringen i världshistorien som ­citerar sig själv.

Särskilt fascinerad blir jag av en ­intervju som Malin Roos på Expressen gör med honom. Under hela intervjun pratar han om sina referenser. Han ­talar om ”Michael” och ”Justin”, och vi får förutsätta att han talar om Justin ­Timberlake och Michael Jackson. Jag får inte­ en bild av att de är förebilder för ­honom. Jag tror att han vill säga att han känner igen sig i dem, att de alla är samma andas barn. Han hatar när tyckare kallar hans musik för dagispop och ­menar att både ”Michael” och ”Justin” led av samma bekymmer i början av ­respektive karriärer.

Reportern undrar om han inte är rädd för att uppfattas som dryg. Saade svarar att felet i så fall inte ligger hos honom, utan hos svenskarna. Han gör klart att Sverige är mellanmjölkens land – och Saade ­anser sig inte vara mellanmjölk. Härvidlag beundrar Eric Saade Zlatan som har karaktär nog att skita i allt. Det märks tydligt att Eric Saade försöker förhålla sig till sin omgivning på samma sätt som ­Zlatan.

Problemet är bara att Zlatan är Zlatan. Vi älskar honom bara delvis för att han skiter i allt. Framför allt älskar vi ­honom för att han spelar så bra fotboll. Om man ska bete sig som ett svin så måste man backa upp med en jävla ­talang. Och ja du, Eric Saade, jag vet ­inte. Du är 20 år gammal. Jag har bara hört dig sjunga två låtar. Och det är inte riktigt Zlatan-nivå på någon av dem. Jag säger inte att du är usel, jag säger bara att du inte är ­Zlatan. Det är faktiskt rätt mycket mellanmjölk över den musik du sjunger.

Och mellanmjölk är alltid mellanmjölk. Som jag brukar säga.