Bengan är ju en egendomlig man, men man kan inte ta ifrån honom att han är en genial byggare. Jag har inte träffat någon med samma sinne för skönhet som han. Jag bad honom för någon månad sedan om han kunde tänka sig att bygga en bastu till mig. Jag ville också att den skulle ha ett eget rum där jag kunde sitta och skriva i sommar. Han accepterade och sa att han skulle höra av sig. På morgonen åkte jag ut till hans byggplats i Vägume för att titta. Och där var min bastu! Inte riktigt klar, men nästan. Till vänster är bastudelen och till höger skrivardelen. Jag frågade Bengan när han trodde att den skulle vara klar, men det kunde han inte svara på. ”Det är mest finish kvar, men finish kan man inte tvinga fram. Den kommer när den kommer”, sa han.

 

Jag åkte tillbaka till ladan för att hitta en bra plats för bastun att stå på. Utsikt är ju väldigt viktigt. Till slut hittade jag rätt. Här ska bastun stå, med denna utsikt ner mot dalen.

 

Jag började rensa i trädgården, röjde med såg och grejer och precis när jag skulle ta bort de där två fula buskarna kom storbonden Klas förbi. Han hejdade mig, sa att de där kan jag inte ta ner. Under de där träden finns det definitivt tryffel. Så jag lät dem stå kvar. I höst ska vi hitta tryffel där.

 

Sen lekte vi med Charlie i det högra gräset. Hon var mycket glad att vara tillbaka. Charlie är ju född på ön, så det kändes som om hon var mer hemma här än jag, att det var jag som besökte hennes ö.

 

Bengan ringde och bad mig genast infinna mig på en underlig plats i närheten av Lergrav. Han hade hittat ett fönster, sa han. Jag tog bilen och där stod Bengan stolt och visade upp detta fönster. ”Det ska inte vara nya fönster i bastun! Det ska vara själ i bastun! Det här ger själ.” Bengan var mycket belåten när han kånkade iväg med fönstret.

 

Jag åkte hem igen. Vi lade Charlie som somnade utmattad. Och jag tog en iskall öl. Som jag älskar de första rivande klunkarna av en iskall öl.

 

Bengan skickade ett MMS. Han hade just byggt klart bänkarna. Så här ser bastun ut inifrån.

 

Och så här ser det ut när man sitter på bänken. Till höger går det ett fönster så att man kan se in i skrivdelen.

 

Vi åt grillad sparris till middag.

 

Och vi tog fram den där eldkorgen som vi fick av mamma i present. Som vi har använt den där eldkorgen.

 

Bengan kom förbi sent. Han sattmest tyst, på nåt sätt grubblande. Så sa han: ”Marockanskt kakel.” Jag sa: ”Ursäkta?” Bengan sa: ”Det ska vara marockanskt kakel på väggen bakom kaminen. Det kommer att bli vackert.” Så försvann han iväg.

 

Jag och Amanda gick och lade oss. Jag satt upp i sängen en timme och skrev manus till morgondagens radioprogram och då tog jag den här bilden. Det var så fint att se dem ligga så där. Och sen somnade jag.