Jag stammade en del som barn. Hadet det besvärligt med det där, särskilt under de muntliga framträdandena i skolan när man skulle stå framme vid katedern och hålla låda i något ämne. Då kunde det hända att det började fnissas bland bänkarna, när jag inte fick fram ett ord eller så. Jag har fortfarande minnen av det, det stinger till lite, jag känner mig plötsligt krokigare.

Numera har jag inte längre problem med stamning, i stort sett. Ibland när jag känner mig stressad kan det komma tillbaka. Jag kan se stamningen komma på långt håll. Jag kan redan när jag börjar komponera en mening veta när det kommer att haka upp sig. Det sker på vissa ord, gärna dom som börjar på bokstäverna L och M. Av någon anledning. Då kan det hända att jag blixtsnabbt byter ut orden innan jag säger dem.

Ordet ”mobiltelefon” spökar särskilt. Problemet med det ordet är att det enda synonym jag kan till ”mobiltelefon” är ”nalle”. Därför händer det rätt ofta att jag säger saker som ”jag ringer dig på nallen”, trots att nalle är så utomordentligt fånigt. Jag skäms ofta då. Men hellre säga nalle än att säga ”m-m-m-m-m-m-m-mobiltelefon”.

Eller hur.