Vi bor på ett hotell som heter First Hotel Grims Grenka. Detta är ett hotell med pretentioner, det måste man säga. Det är vattenfall mitt i frukostmatsalen, mörkt plexiglas som skär genom lobby och korridorer, stramt svartklädd hotellpersonal – alla ser ut som dr. No. 

Man kan därmed få ett första intryck att detta är ett bra hotell. Det är det inte alls. Jag ska inte tråka er med en lång hotellrecension av detta hotell som ni väl aldrig hört om eller aldrig kommer att bo på, men här kommer en snabbguide.

Det finns ett enkelt sätt att se om ett hotell håller måttet eller inte. Man tittar på äggröran i frukosten. Den ska vara porös, på gränsen mot rinnig. Är den hård så är det ett hotell som inte har koll på just någonting.

Äggröran på Grims Grenka är hård som granit.
SÅ är också Grims Grenka ett hotell som får :+:

Oslo som stad däremot får :++++:
Och våra nya vänner på VG får också de: :++++:

Jag ligger naken i en säng på ett hotellrum i Oslo. Jag funderade på att ta en liten tupplur, men nu när jag väl ligger här har jag tappat känslan. Fibblar med teven, försöker förstå norska språket. Jag är här på jobb tillsammans med brorsans produktionsbolag Hard Hat. Vi träffar tidningen VG och utbyter idéer. Jag ska inte tråka er med detaljer kring det, men däremot kan jag berätta: varenda serviceanställd i den här stan är svensk. Alla i hotellpersonalen, alla servitriser på lunchkrogen jag just besökta. Alla städare. Svenskar. Det slår mig att svenskarna har samma position i Norge som polacker har i Sverige.

Jag frågar min norska vän varför norrmännen inte arbetar med service och han svarar: ”Det ligger inte för oss.”

Det finns något provocerande här. De lever här och tror sig vara överlägsna oss svenskar. Vi måste slå tillbaka. När vi kom upp på VG-redaktionen frågade en receptionist vad vi hette och vem vi skulle besöka. Då svarade jag: ”Storebror. Vi är här för att besöka lillebror.”

Touché! Då blev hon nog snopen, jäntan!

Men sen märkte jag att hon var svenska och då gick luften ur lite, det måste man säga.

Jag följer med stort intresse kommentarstrådarna under mina inlägg. De lever ett eget liv, det är fascinerande och lite läskigt. Mycket handlar om att kommentera ”först”. Och sen handlar resten om att meta-diskutera detta första inlägg.

Nu vill jag, under detta inlägg, se rekord i meta-meta-diskussion! KÖR NU!

Jag läser i en tidning att Niklas Wikegård lämnar SVT och går till TV4. Anledningen är att han ska vara expertkommentator i programmet Gladiatorerna. ”Det gick inte att tacka nej”, motiverar han.

Att vara med som expertkommentator i Gladiatorerna? Jo, det går att tacka nej till. Det kan jag garantera.

Varje vecka gör jag två timmar live-radio i pratradiokanalen Radio1. Kanalen finns bara i Stockholm, men den finns också på iTunes och länken till dagens program hittar ni HÄR.

Bengan är ju en egendomlig man, men man kan inte ta ifrån honom att han är en genial byggare. Jag har inte träffat någon med samma sinne för skönhet som han. Jag bad honom för någon månad sedan om han kunde tänka sig att bygga en bastu till mig. Jag ville också att den skulle ha ett eget rum där jag kunde sitta och skriva i sommar. Han accepterade och sa att han skulle höra av sig. På morgonen åkte jag ut till hans byggplats i Vägume för att titta. Och där var min bastu! Inte riktigt klar, men nästan. Till vänster är bastudelen och till höger skrivardelen. Jag frågade Bengan när han trodde att den skulle vara klar, men det kunde han inte svara på. ”Det är mest finish kvar, men finish kan man inte tvinga fram. Den kommer när den kommer”, sa han.

Jag åkte tillbaka till ladan för att hitta en bra plats för bastun att stå på. Utsikt är ju väldigt viktigt. Till slut hittade jag rätt. Här ska bastun stå, med denna utsikt ner mot dalen.

Jag började rensa i trädgården, röjde med såg och grejer och precis när jag skulle ta bort de där två fula buskarna kom storbonden Klas förbi. Han hejdade mig, sa att de där kan jag inte ta ner. Under de där träden finns det definitivt tryffel. Så jag lät dem stå kvar. I höst ska vi hitta tryffel där.

Sen lekte vi med Charlie i det högra gräset. Hon var mycket glad att vara tillbaka. Charlie är ju född på ön, så det kändes som om hon var mer hemma här än jag, att det var jag som besökte hennes ö.

Bengan ringde och bad mig genast infinna mig på en underlig plats i närheten av Lergrav. Han hade hittat ett fönster, sa han. Jag tog bilen och där stod Bengan stolt och visade upp detta fönster. ”Det ska inte vara nya fönster i bastun! Det ska vara själ i bastun! Det här ger själ.” Bengan var mycket belåten när han kånkade iväg med fönstret.

Jag åkte hem igen. Vi lade Charlie som somnade utmattad. Och jag tog en iskall öl. Som jag älskar de första rivande klunkarna av en iskall öl.

Bengan skickade ett MMS. Han hade just byggt klart bänkarna. Så här ser bastun ut inifrån.

Och så här ser det ut när man sitter på bänken. Till höger går det ett fönster så att man kan se in i skrivdelen.

Vi åt grillad sparris till middag.

Och vi tog fram den där eldkorgen som vi fick av mamma i present. Som vi har använt den där eldkorgen.

Bengan kom förbi sent. Han sattmest tyst, på nåt sätt grubblande. Så sa han: ”Marockanskt kakel.” Jag sa: ”Ursäkta?” Bengan sa: ”Det ska vara marockanskt kakel på väggen bakom kaminen. Det kommer att bli vackert.” Så försvann han iväg.

Jag och Amanda gick och lade oss. Jag satt upp i sängen en timme och skrev manus till morgondagens radioprogram och då tog jag den här bilden. Det var så fint att se dem ligga så där. Och sen somnade jag.

Bengan kommer över varje dag. Han har alltid en knippe sparris i handen. Vi lägger dem på grillen, men ibland får vi feeling och äter upp dem råa. De är så fina nu, sparrisarna här, att man inte behöver tillaga dem. Det lustiga med sparrisarna som Bengan kommer med är att de är så krokiga. Sådana ser de inte ut i butiken. Bengan förklarade att han varje dag svänger förbi grannbonden och ber att få de sparrisar som är så krokiga att de inte kan säljas. Gratis sparris hela våren. Det kallas Bengan-list. 

promenerar runt i trädgården för att se ut bästa platsen för min bastu, i vilken det också kommer att finnas  ett skrivrum för mig. Måste bli optimalt. Den här vyn, ner mot dalen, med alla lammen, vad säger ni om den?

Bengans senaste projekt. Han ska bygga Sveriges största fönster i sin lada. ”Om man öppnar fönstret ska en ko kunna passera”, säger han belåtet. 

Jag har hängt upp utetavlorna. Jag har kånkat fram bord och soffor. Jag har tänt vår sommareld. Och jag har tagit fram en flaska vin som legat i frysfacket och blivit immig senaste halvtimmen. Tyvärr återvänder jag till satans Stockholm på måndag, men ändå: det känns som om sommaren har börjat.