Charlie vaknade klockan fem imorse. Av oklar anledning. Vi försökte få henne att somna om, men det gick inte. Hon sprang runt och välte saker i sovrummet. Så jag gick upp med henne. Märkligt att vara uppe så tidigt, sitta och vänta på Nyhetsmorgon, som förr om åren. Hela första året i Charlies liv satt jag uppe vid fem och räknade ner till Nyhetsmorgon. Värst var det på helger när Nyhetsmorgon började klockan 8. Känslan att veta att nu är det tre timmar kvar till Nyhetsmorgon, nej, det var inte särskilt härligt.

Vi tittar på Pippi. Pippi hälsar på Tommy och Annika i skolan. Kanon-episod.

Fredrik har börjat odla sitt intresse för fotografering. Han har köpt en fin kamera, en avancerad sak som är så digital att den när som helst kan bli analog. Ett litet knapptryck och den slocknar som Terminator-ögat där i slutet på tvåan, och så beter den sig plötsligt som om en gammal skitkamera utan automatisk zoom och allt det där. Men det är bra! Ni får inte missförstå, det är det som är det fina! Fredrik fibblar med kameran hela tiden, justerar någon inställning och säger hela tiden ”sådärja”. Han skickade några bilder och de är fantastiska.

Jag träffade regissören Ulf Malmros igår utanför Konsum. Han söndagsjobbade på sitt kontor som fanns runt hörnan, höll på med sista förberedelserna inför sin filminspelning som drar igång om tre veckor. Han frågade hur det går med mitt filmmanus och ja sa att det gick väl framåt. Jag pratade om hur svårt det är att ta emot feedback från så många olika håll. Det blir så spretigt. Han nickade tankfullt. Jag sa att en av dramaturgerna som tittat på manuset inte tyckte att huvudkaraktären var sympatisk. Det är tydligen viktigt – den bärande rollen måste vara sympatisk.

Ulf Malmros skakade på huvudet, berättade om filmen Gökboet. Han beskrev målande inledningsscenen där Jack Nicholsons karaktär beter sig som ett litet svin. ”Han är ju inte sympatisk – men det fungerar”, sa han. Jag tänkte på det när jag sedan gick hem med mina matkassar. Det var ett bra exempel.

Idag gjorde jag så radio och hade bjudit in Viggo Cavling som gäst. Vi småpratade innan om Viggos nya bok som han satt och skrev på och Viggo berättade att hans förläggare inte tyckte att huvudkaraktären i den nya boken var sympatisk. Jag skakade på huvudet och så berättade jag om Gökboet.

Historien passade ju perfekt här. Den fick mig att verka så kunnig, upplyst och beläst. Tyvärr hade jag glömt exakt vad det var som gjorde Nicholson till ett sånt svin, jag hade glömt vad som hände där i början. Det var nåt med ”fitta”, han berättade att han legat med nån eller så, men jag svävade på målet, började mumla, det blev inget bra.

Det var mycket synd att jag hade glömt bort det, mycket synd. Allt rann ut i sanden. Jag och Viggo stod tysta.

Tillbaka i Stockholm. Har varit i en liten by som heter Eze som ligger i närheten av Nice. Har tagit massor av bilder, för jag ville dela med mig, men det har blivit nån fnurra med bildprogrammet, så jag kan bara ge er en enda bild. Jag hade badat bastu (jag gör det så fort jag kommer åt, också på sommaren, eller: I SYNNERHET PÅ SOMMAREN). Och alldeles utanför bastun fanns det en stol och ett bord och jag satte mig ner där i min ensamhet (för de andra ville inte basta). Och det var en så härlug stund, där fanns en bris och man kunde blicka ut över tusentals hem och då tänkte jag: Här skulle man ha en bild på sig själv att lägga upp på bloggen. Men jag hittade ingen som kunde ta min bild, så¨jag fick ta den själv, så jag reste mig upp från stolen och tog en bild på själva stolen.

Utsikten är fin, men bilen i sig är ju lite ”död”. Det är ju bara en stol. Amanda har lagt ut en massa fina bilder på hotellet som hette Chevre D’or – kolla dem HÄR om ni vill.

Förlåt dåligt bloggande. Vi tog det tidiga flyget imorse, landade i Nice, tog en bil upp i bergen, checkade in och nu ligger jag med den här underbara utsikten framför mina fötter. 

Jag var på ett köpcentrum idag för att signera min bok. Jag har dåliga erfarenheter av att signera böcker. Jag har gjort det en gång förut och då satt jag och rullade tummarna i en timme. Jag bestämde mig för att aldrig utsätta mig för det där igen. Men nu satt jag alltså åter här. Satte mig ner vid mitt signeringsbord vid utsatt tid. Och det kom ingen alls.

Jag hade pennan redo. Skulle det komma någon så skulle jag på bara någon sekund kunna påbörja min signering. Men det kom ingen alls.

Jag började fibbla med pennan. Gjorde konster med den, vände den fram och tillbaka. Rätt kul. Jag är en fena på det där. Det gick tjugo minuter, men ingen kom.

Började göra lite mönster på ett papper. Lite telefonsladdar och så.

Frestades att signera mina böcker ändå, men minns när jag gjorde detta sist. När jag började signera mina böcker utan att ha en specifik köpare lubbade butiksägaren fram och tjoade att jag inte får ”kladda” i böckerna, för då kan han inte skicka dem i retur.

Funderade på om jag skulle börja ropa. Kanske säga: ”Snälla.” Titta på förbipasserande med hundögon.

Men så fick jag en kund! Eller, det fick jag faktiskt inte. Hon ville bara komma fram och prata och ta en bild. Hon ville inte köpa en bok. Men jag bad henne att hålla en bok i handen när jag fotade henne, för jag ville visa för er bloggläsare att signeringen gick bra, men jag kunde inte ljuga.

Jag är ingen Facebook-människa. Jag går in och kollar läget någon gång i månaden, men sen får det vara bra. Amanda är däremot inne rätt ofta. Jag har ofta undrat vad det är hon håller på med där inne egentligen. Så idag var jag inne på Facebook och hamnade på en sida som Cancerfonden står bakom. De låter kända människor skriva små krönikor om cancer, om jag förstått det hela rätt. Där hittade jag en rätt fin liten text av Fredrik Wikingsson.

Underhållande och tänkvärt i all sin anspråkslöshet, så fann jag Wikingssons text. Så såg jag något intressant längst ner på sidan, i kommentarsfältet där man kan ”gilla” och hålla på. Där hade Amanda skrivit en kommentar.

Då förstod jag. Amanda Schulman är en näthatare.

:+++:

Man: Jo, jag var här igår, hade ett möte med en kollega och vi tog ett glas vin. Sen betalade jag för mitt vin, men så bestämde vi oss för att ta ett glas till.
Bartender: Jaha.
Man: Ja, och vi beställde in ett glas till. Och sen betalade jag för mitt andra glas också. Och igår när jag kom hem såg jag på det sista kvittot…

Mannen visar upp sitt kvitto.

Man: Ser du?
Bartender: Vad ska jag se?
Man: Där verkar det som om ni drog vinet en gång till. Kan det vara på det sättet?
Bartender:  Här finns debiterat för två glas vin.
Man: Jo, men jag hade redan betalat för det första glaset.
Bartender: Du menar att du fått betala dubbelt för ett av glasen?
Man: Jo, så kan det vara. Jag tror det.
Bartender: Tror du det eller är du säker på att det är så?
Man: Jag tror det. Men helt säker kan jag inte vara.
Bartender: Du är inte säker?
Man: Nej. Helt säker är jag som sagt inte.
Bartender: Ja, om du helt säkert säger att du fått betala dubbelt så får du igen pengarna. Men det är ju svårt om du inte är helt säker.
Man: Nej. Jag kan inte säga att det är så till 100%, men jag tror det.
Bartender: Jaha. Alltså, jag vet inte…
Man: Ge mig en kopp kaffe istället.
Bartender: Ursäkta?
Man: Ger du mig en kopp kaffe så kan vi låta udda vara jämt.

Bartendern ser mycket tveksam ut.

Bartender: Vill du ha en kopp kaffe?
Man: Ja. Det är ju inte så mycket pengar, om det nu blev fel. Det kan jag leva med. Som en gest kan du väl ge mig en kopp kaffe.
Bartender: Ok.
Man: Tack, vad fint.

Jag tog mina pinaler och cyklade ner till Scandic Hotel Anglais. Här satt jag varje dag och jobbade när jag och brorsan startade Schulmangruppen, det företag som skulle starta upp humorsajten 1000apor som ett år senare gick en plågsam död till mötes. Vi hade inget kontor, vi hade inga pengar, men jag minns att vi hade visitkort. På detta stod det SCHULMANGRUPPEN och under detta i kursivt: ”En del av Schulmangruppen-gruppen”. Som om vi vore ett multinationellt företag med anställds världen över. Vi tyckte mycket om det, roades av de där visitkorten mycket.

Här satt vi, dag ut och dag in. Drack kaffe ocg bredde ut oss i deras fåtöljer. Vi tog många möten här – alla var ”förutsättningslösa”. Jag minns det ordet väldigt starkt, när vi ringde och bad om ett förutsättningslöst möte.

Det kändes som om detta var tjugi år sen. Men det var 2008. Jag kan inte begripa det där med tiden. Tiden är ingen raksträcka, den är en labyrint och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan. Som Tranströmer sa.