Jag ligger naken i en säng på ett hotellrum i Oslo. Jag funderade på att ta en liten tupplur, men nu när jag väl ligger här har jag tappat känslan. Fibblar med teven, försöker förstå norska språket. Jag är här på jobb tillsammans med brorsans produktionsbolag Hard Hat. Vi träffar tidningen VG och utbyter idéer. Jag ska inte tråka er med detaljer kring det, men däremot kan jag berätta: varenda serviceanställd i den här stan är svensk. Alla i hotellpersonalen, alla servitriser på lunchkrogen jag just besökta. Alla städare. Svenskar. Det slår mig att svenskarna har samma position i Norge som polacker har i Sverige.

Jag frågar min norska vän varför norrmännen inte arbetar med service och han svarar: ”Det ligger inte för oss.”

Det finns något provocerande här. De lever här och tror sig vara överlägsna oss svenskar. Vi måste slå tillbaka. När vi kom upp på VG-redaktionen frågade en receptionist vad vi hette och vem vi skulle besöka. Då svarade jag: ”Storebror. Vi är här för att besöka lillebror.”

Touché! Då blev hon nog snopen, jäntan!

Men sen märkte jag att hon var svenska och då gick luften ur lite, det måste man säga.