Jag var på bröllop i helgen. Man skulle ha frack på sig. Man känner sig inte alldeles bekväm i frack, man måste ta ett par glas innan man kan förmå sig själv att glömma bort att man går runt där med en svart tygsvans efter sig. Jag kände inte väldigt många på bröllopet, lite nervöst var det att ta i hand med människor och samtidigt försöka se ledig ut, trots att man faktiskt hade en svart tygsvans som stack ut mellan benen bakom en.

Jag samtalade med någon i början av kvällen och upptäckte att denne bar en vit näsduk i sin bröstficka till fracken. Jag tyckte det var besynnerligt. Jag har inte hört att man ska ha en vit näsduk där. Jag tittade mig försiktigt omkring. Ni måste förstå att jag kände mig lite illa till mods när jag upptäckte att samtliga män omkring mig bar en vit näsduk i bröstfickan.

Jag försökte fokusera på samtalet. Men jag tänkte bara på näsdukarna omkring mig och det svarta hål som min egen bröstficka utgjorde. Plötsligt började han stirra mig i bröstet. Jag kan inte med säkerhet säga att det var så, men sådan var känslan. Han stirrade häpet på min bröstficka. Och jag såg hur föraktet lyste som fosfor i hans ögon.

Plötsligt började det tisslas omkring mig, så uppfattade jag det. Alla gick runt och förhöll sig till mig och det faktum att jag glömt näsduk. Fnissade de? Jag tror det. Alla stod där och gapskrattadem, pekade finger. Någon började skrika hysteriskt, en annan sprang fram med tändstickor och försökte sätta eld på mig. Jag fredade mig, slog mot honom, men snart anslöt andra med tändare och allt vad det var. De skulle bränna upp mig.De sjöng sånger och skulle offra mig eller hur det var.

Det sista var överdrivet. Men icke desto mindre. Det var obehagligt.

Efter några glas glömde jag att jag hade en svart tygsvans. Men det där med näsduken gick inte att dricka bort, det bar jag med mig hela kvällen.