Kollar Pippi med Charlie, för att få henne att varva ner inför läggningen om en timme. Jag blir inte nedvarvad av pippi, jag blir uppvarvad av henne. Irriterad utav helvete. Känner för att drämma en knytnäve i en vägg, skrika obeskrivligt högt och försvinna bort längs grusvägen.

Hon är ju så vidrig.

Ibland när jag ligger här och tittar på Pippi så brukar jag drömma mig bort. Jag tänker att jag stöter på henne. Min första tanke är att jag sitter vid ett fik och hon vandrar förbi och precis när hon passerar fäller jag ut ett ben så att jäntan drattar på ändan. Men så tänker jag om. Hon är ju ändå stark och skulle väl slå mig sönder och samman sen.

Min andra tanke blir därför att jag knäcker henne psykiskt. Hon vandrar förbi och vi råkar i dispyt om idiotsak och hon flinar och kaxar sig och säger en av sina vanliga dum-i-huvet-repliker. Då säger jag något om hennes äckliga tänder. Jag frågar henne kanske om det kanhända är så att hon borstar tänderna med en hammare. Och då blir hon tyst och jag fortsätter, jag knäcker äcklet totalt, så hon lommar iväg och lipar.

Vilken känsla. Vad fint det vore ändå. Hata Pippi!!!