Idag var vi i parken med Charlie. Hon älskar parken, särskilt förtjust är hon i en rutschkana. Idag var det ganska mycket folk i parken. Charlie tycker om det, hon vandrar försiktigt fram till andra barn, så säger hon ”handen” och så försöker hon hålla dem i handen. De andra barnen blir mest häpna.

Idag skulle Charlie klättra upp i rutschkanan. Då kom en lite äldre flicka bakom henne. Flickan trängde undan Charlie och gick före henne i trappan. Charlie blev inte ledsen, hon förstod ju inte att det var en aggressionshandling. Hon blev bara förvånad. Charlie klättrade upp och flickan stod kvar där uppe. Hon hade inte åkt än. När hon upptäckte att Charlie gjorde sig beredd att åka i rutschkanan så kastade hon sig fram och trängde undan henne ännu en gång.

Jag blev förbannad på den lilla idioten, men jag är inte dum i huvudet. Jag sa ingenting, gjorde ingenting. Lät dumungen hålla på. Sen åkte Charlie och blev så road att hon ville göra det igen. Flickan hade också klättrat upp. När jag såg Charlie i trappan såg jag hur flickan väntade på att åka ner på kanan. Hon väntade på Charlie. När Charlie kommit upp ställde sig flickan i vägen. Charlie väntade en stund, men när hon förstod att flickan inte tänkte åka gjorde hon ett nytt försök. Då ställde sig flickan triumferande i vägen igen. Charlie avvaktade åter och såg lite modstulen ut. Flickan var mycket belåten. Hon ägde rutschkanan.

Jag blev så irriterad. Jag gick fram och lyfte bort dumungen från rutschkanan. Satte ner henne på marken istället. Ja, då blev det ju liv, med andra föräldrar och så. Det var full fart, kan man säga!