Sitter i mörkret här uppe och skriver. Det är så mörkt där ute att det inte är sant. Jag har satt tre nya klabbar i kaminen. Tranströmer skrev att elden ”knäpper med fingrarna” och det är precis vad den gör. Som att gå på ett mycket gammal parkettgolv.

Jag fastnar lätt vid den där elden, det finns hypnotiserande egenskaper där, jag kan sitta som en retarderad framför den där elden i flera minuter och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att bryta förtrollningen, det skulle krävas att någon kom fram och klappade till mig i huvudet, någon skrek: UPP OCH SKRIV! Man skulle ha en drill sergeant från ”the marines” här. Någon som stod framåtböjd över en och skrek hur värdelös man är. Då skulle man kanske få något gjort. Då skulle man inte sitta här och stirra in i eld.

Äh. Jag kanske ska sova. Hej med er.