”Imorgon får du sovmorgon”, sa Amanda igår kväll.
”Vad fint”, sa jag.

Och det tyckte också. Såg fram emot den. Men så vaknade Charlie för en stund sedan och förde ett sånt jäkla liv. Och Amanda visste ju att hon skulle gå upp med Charlie så hon började gapa och skrika och busa med Charlie. De gick aldrig från sovrummet! ”Ska vi ta på oss lite kläder”, gormade Amanda till Charlie och där stod de och höll på med strumpor och bysser och tröjor och det tog aldrig slut. Till slut förstod jag: Amanda ville att jag skulle vakna. Sovmorgonsnacket var bara tomt prat. Hon väsnades med ett tydligt mål – jag ska upp.

Men jag låg kvar och till slut, när Amanda inte kunde tappa fler saker i golvet, så gick hon och Charlie. Och nu ligger jag här och kan inte somna om. Så jag går väl upp. God morgon!