Lite obehaglig stämning här på Calles kontor. (Läs Calles välgörenhetsblogg HÄR) Mats Dicklén, här med ryggen mot oss, har just varit på toaletten. Han kom ut därifrån med stor hast och stängde dörren efter sig på sådant sätt att han nästan klämde sig i den på väg ut. Det hindrade inte att lukten kom ut i stora rummet – efter tio sekunder bärjade Calle ställa till liv om saken. Viftade demonstrativt med händerna för näsan. Mats vidhöll sin rätt att få utnyttja kontorets toalett och där hade han naturligtvis en poäng.

Det lugnade sig sen. Mats berättade att Calle inte är så mycket bättre. Han smyger omärkligt in på toaletten. Och plötsligt hör man att han sätter på Angry Birds där inne. Han skruvar upp volymen till max. Varför, jo han använder ljudet av Angry Birds som ljudkuliss för att dränka eventuellt ljud av prutt och liknande.

Varje gång de hör Angry Birds dova melodi i lokalen vet alla anställda vad som händer där inne. Och jag vet inte om det där greppet är så bra. Det blir så visuellt. Ljudet blir nästan pavlovskt, inte sant. Varje gång melodin kommer kan man se den lille mannen sitta där på toaletten och dingla med fötterna och ta i på det att det bultar i tinningarna på den fan.

Jag har aldrig satt fem plus på något i den här bloggen. Det beror framför allt på att jag inte tycker om devalveringen av att ge något det högsta betyg som finns. Det ska man vara försiktig med. Det betyder dock inte att jag ibland stöter på saker som håller absolut högsta klass. Den senaste veckan har jag stött på tre olika saker. Här kommer alltså mina tre första femplussare i den här bloggen.

Fredrik Virtanens sista blogginlägg – :+++++:
En fullständigt genialisk text, en utsökt blandning av blogginlägg och poesi. En smärtsam, svärtsam text från det ärliga djupet av en människa. När jag läste det första gången var jag alldeles tagen, kunde inte göra mycket annat den dagen. Jag brukar läsa om det då och då. Jag gjorde det igår kväll. Jag håller generellt Fredrik Virtanen för att vara en av den svenska samtidens största skribenter, alla kategorier, men när han når upp i den här typen av höjder tycker jag han är rent internationell i sin toppklass. Läs inlägget HÄR.

Filip&Fredriks podcast – :+++++:
Den i min mening i särklass mest intressanta populärkulturella yttringen på denna sida av 2000-talet. De höll femplusnivå redan i de första programmen för något år sedan, där de tog in telefonsamtal med kändisar, men det är först nu när de bara interagerar med varandra som jag förstår att det kanske är något rent historiskt vi tar del av. Filip och Fredrik är alldeles för briljanta för att blanda in andra människor – varje samtal med en tredje part saktar ner dem, gör dem lite smutsigare, lite trubbigare. Även om jag tycker mycket om allt de gör i tv, så kommer ingenting upp i nivå med de samtal, de snabba associationer de presenterar här. Dessutom är de rent folkbildande i den här gärningen. Senaste avsnittet var en smula svagare än de tidigare, varför jag ger er en länk till det näst senaste HÄR.

Slutscenen i Losts tredje säsong – :+++++:
Ingenting på tv har skakat om mig på samma sätt som denna vändning. Jag brukar gå in på Youtube då och då för att se om den och så drömmer jag mig tillbaka till den stund då jag såg det för första gången, försöker minnas hur det försiktigt gick upp för mig vad som stod på – och varje gång ryser jag och får knottror och allt. Det kan ju finnas människor här som har för avsikt att se Lost, så jag avslöjar inte innehållet, men den som vill se scenen kan göra det HÄR.

Vi talar bara om det ljuvliga begreppet SKAMSKÖLJNING!

Ni kan lyssna på programmet HÄR.

Idag var vi i parken med Charlie. Hon älskar parken, särskilt förtjust är hon i en rutschkana. Idag var det ganska mycket folk i parken. Charlie tycker om det, hon vandrar försiktigt fram till andra barn, så säger hon ”handen” och så försöker hon hålla dem i handen. De andra barnen blir mest häpna.

Idag skulle Charlie klättra upp i rutschkanan. Då kom en lite äldre flicka bakom henne. Flickan trängde undan Charlie och gick före henne i trappan. Charlie blev inte ledsen, hon förstod ju inte att det var en aggressionshandling. Hon blev bara förvånad. Charlie klättrade upp och flickan stod kvar där uppe. Hon hade inte åkt än. När hon upptäckte att Charlie gjorde sig beredd att åka i rutschkanan så kastade hon sig fram och trängde undan henne ännu en gång.

Jag blev förbannad på den lilla idioten, men jag är inte dum i huvudet. Jag sa ingenting, gjorde ingenting. Lät dumungen hålla på. Sen åkte Charlie och blev så road att hon ville göra det igen. Flickan hade också klättrat upp. När jag såg Charlie i trappan såg jag hur flickan väntade på att åka ner på kanan. Hon väntade på Charlie. När Charlie kommit upp ställde sig flickan i vägen. Charlie väntade en stund, men när hon förstod att flickan inte tänkte åka gjorde hon ett nytt försök. Då ställde sig flickan triumferande i vägen igen. Charlie avvaktade åter och såg lite modstulen ut. Flickan var mycket belåten. Hon ägde rutschkanan.

Jag blev så irriterad. Jag gick fram och lyfte bort dumungen från rutschkanan. Satte ner henne på marken istället. Ja, då blev det ju liv, med andra föräldrar och så. Det var full fart, kan man säga!

Det här är Simon Westlund. Han är duktig på att lösa Rubiks kub. Han löser den väldigt snabbt. Långt ifrån världsrekord eller så, men ändå: han gör det med en jävla fart. Han kan dessutom lösa Rubiks kub med fötterna.

Simon Westlund vann TV4:s Talang. För mig är det ett tydligt tecken på att detta program för alltid måste begravas. TV4 dammsuger landet efter talang och den bästa de hittar är en snubbe som kan lösa Rubiks kub.

Nu räcker det, va.
Eller vad säger ni, TV4?
Dags att gå vidare?

Talang har alltid varit extraordinärt uselt, men jag måste ändå säga att årets omgång har varit något uöver det vanliga.

Vi trodde ju att vi skulle bo här temporärt, att vi skulle ha ett nytt hem till vårkanten. Så vi magasinerade alla sommarkläder och tänkte: vi har ju hus långt före sommaren. Nu blev det inte så och det innebär att varken jag eller Amanda har ett enda sommarplagg i vår garderob.

Idag åkte Amanda till H&M-butiken Cos och handlade kläder till mig.1 Sen möttes vi upp och hon visade mig alla kläder. Väldigt fina . Det var shorts och skjortor och allt vad det var. Vi frågade oss: skulle de passa? Det visade sig att Cos storlek MEDIUM är skräddarsydd för mig.Varenda plagg passade som om det VORE MENAT SÅ! SOM OM STÖRRE KRAFTER ÄN DU OCH JAG VAR I RÖRELSE DEN HÄR DAGEN!

Här poserar jag med mina nya kläder.

Gästen är Alexander Nilson. Tv-kocken som alltid är så arg, ni vet.
Säg gärna vad ni tycker. Amanda, till exempel, tycker att vi ska ta tillbaka de pampiga introduktionerna. Hon tyckte att de var roliga. Det var en bra idé. Mer sånt, tack!

Vi är i Gnesta och firar mamma som fyller 60 år idag. Charlie har gått upp tidigt och jag håller henne sällskap. Frukosten öppnar först om en timme. Charlie tycker om att vara i tid till frukosten. Hon hatar att vakna sent och släntra in på sådant sätt att hon måste kasta i sig maten. Hon vill äta i lugn och ro. Nu är vi en timme tidiga, det brukar hon tycka är lämpligt. Vi sitter här och kastar lite sten så länge. 

Jo, så här var det.

Nu när det är så varmt om nätterna så kan det hända att jag sover naken. Dessutom blir det onödigt varmt att ha täcke på sig. Därför kan det alltså vara så att jag sover i sängen helt naken. Detta hände natten till igår. Charlie brukar alltid vakna först om morgnarna och då brukar hon jollra lite, springa runt och hämta en bok, kittla en i magen eller göra annat för att förmå oss att gå upp. Men igår morse var det annorlunda.

Charlie hittade de wipes som vi använder för att torka henne i stjärten. Jag vaknade av att jag kände något vått i min egen stjärt, vaknade av att Charlie torkade mig med dessa wipes i, ja, I STJÄRTEN.

Grejen var att jag inte omedelbart vaknade. De där wipes-servetterna blev liksom en del av min dröm på något konstigt sätt. Så hon kunde hålla på där fem sekunder eller så innan jag vaknade med våt stjärt och känsla av visst obehag. Men Charlie var mycket glad, skrattade vilt åt påhittet!

Så var det med det.

Förbereder Schulman Show som vi spelar in idag. Succéprogrammet som i höst kommer att förvandlas till något sensationellt. Jag ska berätta mer om det inom kort. Ibland tar jag en paus och tittar på bilder på mina två älsklingar i mobiltelefonen. Får ANDNÖD när jag ser bilder på Amanda, för hon är så snygg. Tycker ni att jag är löjlig, JAHA MEN TYCK DET DÅ!

Amanda har för övrigt skrivit en text om tidningen Slitz som är det klokaste nån skrivit om den skittidningen på flera år. Läs texten HÄR och sprid gärna vidare.