Det hände sig att jag gick med Charlie i trädgårn. Vi sparkade lite boll och jag lekte att jag skulle äta opp henne och sånt. Plötsligt såg jag en orm ringla fram i gräset alldeles bredvid Charlie. Jag säkrade det lilla barnet, tog två kliv fram, lyfte upp henne och så flydde jag undan, pekade mot den lill varelsen och skrek gällt, i falsett: ”Orm!” Jag upprepade detta ett par gånger. Jag stod liksom förstelnad, bara pekade och skrek.

Det tog sju, åtta sekunder så kom Calle springande med spade i hand. Han såg mycket bestämd ut. Det var så lustigt att se honom komma farande, som om han varit ormhatare från födseln, som om han suttit på en stubbe bakom knuten i många, många år i väntan på orm och plötsligt var det skarpt läge, lite stel i lederna med med en jävla bestämdhet stegade han fram rakt mot djuret. En stor rörelse med handen, spaden högt i luften och så smashade han blixtsnabbt till och spettade den lilla saken.

Det var som i filmer, när ensam ung kvinna till slut får den livsfarliga mördaren på fall, det är så mycket känslor inblandade, så även om mördaren är död efter första skottet och alldeles stendöd efter andra och tredje skottet så står hon där med tom blick och tömmer magasinet i bröstet på honom. Så var det med Calle! Det var inget vanligt oskadliggörande. Det var ren jävla avrättning. Calle högg av huvudet, och sedan delade han kliniskt upp ormen i fyra delar.

Sen stod Calle stilla och betraktade scenen en stund. Glas i blicken, fortfarande puls. Sen släppte han spaden, som föll mot marken vid hans sida. Han satte sig i gräset bredvid, nej, han föll ihop i gräset bredvid offret. Det var över. Ormhataren hade äntligen fått sin hämnd. Det fansn en tillfredsställelse i det. Men Calle visste. Han VISSTE! Han kommer aldrig mer vara densamme.