(forts)… läsare och författare. Första meningen i Skynda att älska: ”Jag åker på en väg som är mig mycket bekant.” I efterhand är det en hel del som stör mig med den, framför allt det poetiska anslaget. ”Som är mig mycket bekant.” Fånigt! Den bästa inledningen av en bok som jag läst: ”Jag går påden ena niten efter den andra.” Det är Tunström, minns inte vilken. Kan det vara Ökenbrevet? Äh. Minns inte. God natt.