Nu är vi på bageriet. Jag tar en kaffe och en kaka. Charlie får en persika och en äppeljuice. 

Och nu går jag med Charlie till bageriet! Ska äta bulle till frukost idag! Charlie också!

Vaknade för en minut sen. Charlie håller på och skrotar med några grejer borta vid skrivbordet. Det är sol idag. Fint! Jag har bloggat i fem år, men jag har aldrig förr bloggar så tätt inpå att jag vaknat. Vilken grej, va. Man får vara glad för de små sakerna numera. 

Jag står vid bastun och tittar ut över ängen i norr. Där finns hundratals lamm. De jämrar sig vänligt med varandra. Det är så vackert att det inte är klokt. Jag tar ett tiotal bilder, men jag får inte till det. Det låter lite fånigt, men det går inte att göra den här scenen rättvisa med en bild.

Jag plockar undan lite i köket och upptäcker ett använt kaffefilter i en skål. Jag ropar på Amanda (vars blogg ni hittar HÄR), frågar henne om det är hon som lagt filtret i en skål. Jo, det är hon. Jag undrar varför hon gjort det och hon svarar att hon ska använda det i bastun.

Tystnad uppstår. Jag försöker förstå, jag gör vad jag kan för att visualisera hur man ska använda en kaffesumpi en bastu, men det är svårt, så jag måste fråga henne.

– Vad ska du med en kaffesump i bastun?
– Jag ska skrubba den i mitt ansikte.

Det blir tyst igen. Jag tittar på henne. Hon gör plötsligt en oväntad rörelse, hon drar med handen längs kinden, nästan sensuellt. Hon säger: ”Det revitaliserar min hud.”

Amanda hade en idé om att vi skulle äta skorpor till middag idag. Jag har aldrig hört talas om det. Jag trodde man åt skorpor när man var sju, åtta år, som mellanmål, tillsammans med en frukt eller nyponsoppa. Men enligt Amanda skulle det duga mycket bra till middag. Jag hade huggit ved hela dagen och kom in vrålhungrig till denna skorpmiddag. Jag åt femton stycken, men sen fick jag skavsår i gommen och blev olycklig av smaken. Jag gav upp. Nu kurrar magen, oj, vad den kurrar.

Det hände sig att jag gick med Charlie i trädgårn. Vi sparkade lite boll och jag lekte att jag skulle äta opp henne och sånt. Plötsligt såg jag en orm ringla fram i gräset alldeles bredvid Charlie. Jag säkrade det lilla barnet, tog två kliv fram, lyfte upp henne och så flydde jag undan, pekade mot den lill varelsen och skrek gällt, i falsett: ”Orm!” Jag upprepade detta ett par gånger. Jag stod liksom förstelnad, bara pekade och skrek.

Det tog sju, åtta sekunder så kom Calle springande med spade i hand. Han såg mycket bestämd ut. Det var så lustigt att se honom komma farande, som om han varit ormhatare från födseln, som om han suttit på en stubbe bakom knuten i många, många år i väntan på orm och plötsligt var det skarpt läge, lite stel i lederna med med en jävla bestämdhet stegade han fram rakt mot djuret. En stor rörelse med handen, spaden högt i luften och så smashade han blixtsnabbt till och spettade den lilla saken.

Det var som i filmer, när ensam ung kvinna till slut får den livsfarliga mördaren på fall, det är så mycket känslor inblandade, så även om mördaren är död efter första skottet och alldeles stendöd efter andra och tredje skottet så står hon där med tom blick och tömmer magasinet i bröstet på honom. Så var det med Calle! Det var inget vanligt oskadliggörande. Det var ren jävla avrättning. Calle högg av huvudet, och sedan delade han kliniskt upp ormen i fyra delar.

Sen stod Calle stilla och betraktade scenen en stund. Glas i blicken, fortfarande puls. Sen släppte han spaden, som föll mot marken vid hans sida. Han satte sig i gräset bredvid, nej, han föll ihop i gräset bredvid offret. Det var över. Ormhataren hade äntligen fått sin hämnd. Det fansn en tillfredsställelse i det. Men Calle visste. Han VISSTE! Han kommer aldrig mer vara densamme.

Almedalen är över för min del. Äntligen kan saker och ting återgå till det normala. Äntligen kan jag i lugn och ro sätta mig på mitt älskade bageri här uppe i Rute, ta min kaffe, ge en persika till Charlie, läsa DN och Gotlands tidningar mycket noggrant, morsa på The usual suspects som vandrar uppför slänten på väg mot det nybakta brödet. Här ska jag sitta i ett par timmar. Kom gärna förbi, hörrni. 

Fick besök här på bageriet på morgonkvisten. Tobias jobbar i Visby över sommaren och åkte upp till Rute för att ge mig en flaska whisky. Så otroligt härligt. Vi satt en stund och tjabbade över en kaffe, Tobbe är en bra kille, det märkte vi alla. Blev så väldigt glad för presenten. Jag ska öppna den ikväll för att fira att jag är färdig i almedalen. Tack, Tobias!

Jag tände eldkorgen och Calle tog av sig tröjan och titta vad dåren hade under. Vilken hopplös liten karaktär han är ändå.