Sista dagen på semestern, imorgon åker jag hem till Stockholm med morgonbåten. Det känns makabert att åka härifrån, men samtidigt är saknaden efter familjen så stor att det nästan känns bra att de inte är här, för de DRAR mig härifrån på ett fiffigt sätt. Fick just ett mms från Amanda. Charlie badar.

Det bränner till i hjärtat. Jag måste hem. Idag ska jag försöka skriva ännu lite mer på boken och sedan försiktigt veckla ihop alla sammanhang här. Kanske låter jag utemöblerna stå kvar och jag låser inte bastun. Vi måste tillbaka i augusti eller september, en helg eller så.

Försöker göra en plan för augusti. Den digitala almanackan fylls av prickar som markerar saker som ska göras. Jag är inte på det humöret ännu, min kroppstemperatur är sommarsval, det tar mig en kvart att bestämma mig för att göra något praktiskt innan jag faktiskt gör det. Det känns omöjligt att ens påbörja packningen av bilen. Man kanske borde övervintra här. Men så får jag ett mms till av Amanda.

Herregud. Hon har absolut blivit större under de här dagarna. När hon åkte var hon ett litet barn och nu är hon en tjej. Den där nappen ser underlig ut. Ska en så stor tjej ha napp, verkligen? Ska en så stor tjej verkligen börja dagis? Ska hon inte börja ettan snart? Skaffa kille, stänga in sig på rummet och hångla med det äcklet och jag står där utanför och bankar och ryter: ”NU ÖPPNAR DU DEN HÄR DÖRREN, HÖR DU DET?”

Jag måste genast hem och stanna tiden.