Det här är min gamla skrivbordsstol. Jag har älskat den här stolen sedan jag köpte den. Man kan vicka på den och allt. I våras gick den sönder och inte för att jag kan just nåt om såna saker, men det ser verkligen inte ut som att man kan laga den. Jag förstod att jag var tvungen att köpa en ny stol. Så jag gick ut på stan igår för att hitta en, hamnade i en möbelaffär på Regeringsgatan. Och där hittade jag min drömstol.

Jag blev alldeles tagen av denna stol. Provsatt i den i en kvart, kände på skinnet, kände på snurret, drömde att jag hade den i butiken. Jag frågade vad den kostade och kvinnan svarade en ren fantasisumma. Jag visste faktiskt inte att det fanns stolar som var så dyra. Jag fick puls av att bara höra siffran nämnas. Men jag satt kvar där och drömde mig bort och så funderade jag: Jag sitter i min stol timme ut och timme in. Ibland sitter jag i den tio timmar om dagen. Det är i min stol som jag gör det arbete som drar in pengar till familjen. Är jag då inte värd att sitta i en riktigt fin stol? Ska jag inte unna mig denna stol? Ska jag inte för en gångs skull gå emot allt det där lutherska inom mig och bara säga: ”Jag tar den.”

Så jag sa det!

”Jag tar den”, sa jag. Och kvinnan blev liksom lite paff. Det var som i Pretty Woman, kvinnan trodde kanske inte att jag skulle köpa nåt, hon trodde väl att jag bara hängde runt, provsatt lite och att jag skulle troppa av efter en stund. Men icke!

Kvinnan gick iväg för att skriva de nödvändiga pappren. Hon sa också att hon skulle vara tvungen att be sin ekonomiavdelning att kontrollera min kreditvärdighet och så. Efter en stund kom hon tiullbaka med dyster blick – hon hade inte fått tag på sin egen ekonomiavdelning och hon kunde inte låta mig gå iväg med stol och faktura utan att hon gjort de nödvändiga kontrollerna. Hon var hemskt ledsen, hon bad att få återkomma om en liten stund.

Jag gick därifrån. Gick till butiken. Funderade över stolen och de enorma pengarna. När kvinnan sedan ringde för att säga att allt var grönt för köpet så hade jag byggt upp så mycket ångest att jag inte ens svarade. Hon ringde igen och sedan igen, hon talade in på svararen – nu kan du komma till butiken! Men jag kände mig äcklad av mig själv. Kunde inte förmå mig att gå tillbaka. Så mycket pengar. För en stol. Så jag bestämde mig för att strunta i stolen.

Sedan gick jag hela dagen och fyllde mig själv med sådant självhat. Så igår kväll gick jag in i en annan typ av möbelbutik och frågade efter den billigaste stolen de hade. Han tog fram något dammigt ur någon gömma och jag slog till direkt – hundra kronor.

Nu sitter jag här i butiken i min stol och funderar på hur det här kunde komma sig och jag tror att det här köpet av den här stolen var mitt sätt att straffa mig själv för att jag nästan köpte en alldeles för dyr stol.