Jag tog en snabb kaffe med Amanda och Hannah efter klippningen. De satt på Hotel Nobis på Norrmalmstorg. Amanda försvann för att köpa kaffe och kom tillbaka från baren alldeles hyperventilerande. Hon sa att hon hade sett Zlatan där inne. Hon hade blivit så paff att hon helt sonika ställt sig en stund och stirrat på honom där han satt och drack en kopp kaffe. Det hade blivit lite konstigt till slut och Amanda sjappade.

Jag blev så stissig, kutade in för att beställa en kopp kaffe, fastän jag inte var sugen. Lugnade ner stegen alldeles innan jag gick in, ville inte verka psykotisk. Ville inte HASTA in i baren, ville liksom SLÄNTRA in och det gjorde jag. Jag vågade inte se mig omkring när jag kom in, ville inte verka sjuk i huvudet. Så jag gick med nedåtböjd nacke mot baren och beställde den kaffe som jag inte ville ha. Då hörde jag hans omisskännliga röst. Tre meter bakom mig satt han och pratade med någon. Jag vågade inte vända mig om. Låtsades ta fram telefonen, låtsades knappa och dona med den.

Så kom kaffet. Jag betalade och skulle gå. Vågade inte titta upp, ville inte uppträda som nåt psyke. Med böjd nacke hastade jag ut. Man kan alltså inte säga att jag såg Zlatan, för det gjorde jag aldrig. Men jag hörde honom, ja herregud, det gjorde jag!