Tycker det är så ledsamt med sensommaren, blir alldeles nedstämd av att se hur naturen ger vika. Man borde lära sig att det är så det fungerar, detta hände förra året och året innan det, man borde inse att det inte är just något man kan göra åt saken. Men ändå. Man tror ju inte att det ska kunna ske. Under sommarens storhetstid i mitten av juli, när naturen visar upp sig i en fullständigt magisk prakt, då känns sommaren okrossbar, oövervinnerlig. Men så kommer de första tecknen på att den långsamt håller på att tappa fästet. De första syrsorna kommer, de första äpplena faller, växterna börjar försiktigt sloka i vägrenen.

Sommaren har nått vägs ände. Det är direkt smärtsamt.

Ändå späker jag mig med sensommaren, njuter av att bli nedstämd av den, som när man trycker en tandpetare i inflammerat tandkött. Jag sätter mig på uteplatsen vid ladan, sitter här och tittar på naturen som långsamt viker in hovarna, ser hur solen numera dyker ner farligt fort bakom trädtopparna på sena eftermiddagen. Jag lyssnar på Tove Janssons höstvisa på repeat. “Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” En av de vackraste, sorgligaste rader som skrivits på det svenska språket.

Imorgon åker jag hem till Stockholm och jag borde verkligen börja packa nu. Jag borde bära in grillen, skruva loss uteduschen nere vid bastun. Jag borde släpa väskorna med smutstvätt till bilen. Ordna med soporna så att de inte ligger kvar över vintern. Jag borde inse att SLUT är SLUT. Men jag sitter som fastnitad. Solen är borta nu, det blir kallt. Borde kanske hämta en tröja, men jag förblir här. Trummar med handen mot det utebord som jag borde bära in.

Höstvisan vandrar vidare i skymningen. “Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde.  Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort. Och det är så väldigt lite jag gjorde.”

Och jag funderar på varför det här påverkar mig så mycket och Höstvisan förklarar kanske det. Om mitt liv skulle jämföras med ett år och dess årstider, där vårens gloppande är barndomen och mörka vintern är ålderdomen, så konstaterar jag att jag numera själv befinner mig i livets sensommar. Jag är ännu inte gammal, men det är farligt nära dit. Och kanske är det så att den här sensommaren som omger mig här och nu gör att också jag tänker på att det är så mycket saker som jag skulle sagt och gjort, men så väldigt lite saker jag gjorde.